[BILD1]Krisen i Libanon dominerar helt naturligt den internationella agendan dessa dagar. Det vi ser är en tragedi för människor och för landet Libanon. Det är en kombination av den svaga staten Libanon, destabiliserad av Syrien i många år och undergrävd genom den islamistiska milisen, och ett passivt världssamfundet som låtit dagens situation växa fram. Sedan 2000 har det funnits klara överenskommelser och FN-resolutioner om att Hizbollah skulle avväpnas liksom de andra miliserna i Libanon och att den libanesiska regeringsmakten skulle få stöd att få full kontroll över sitt territorium. Det har inte skett, lika lite som Hizbollah och dess understödjare Iran har fått tydliga reaktioner från omvärlden. Det är den passiviteten som nu drabbar Libanon och dess folk.
I går deltog jag i en debatt i
Studio Ett om vad som är proportonalitet och vad som är oproportionerligt när det gäller användande av militärt våld och rätten till självförsvar. Jag pekade på att när man diskuterar proportionalitet måste man relatera det till vilket hot man mäter det mot. Det är skillnad om man anser att det som nu sker bara handlar om två kidnappade soldater, vilket är en allvarlig krigshandling nog, eller om det hot som genom missiler och raketer riktas mot Israels befolkningscentra och som ytterst kan växa till ett existentiellt hot. Kuba-krisen var en gång ett exempel då USA drog en gräns för vad som var acceptabelt för den amerikanska nationens säkerhet.
Diskussionen om proportionalitet, som är en rätt vag diskussion och som förutsätter att man kan bestämma vad som är proportionerligt, och det har ingen av dem som hävdar oproportionalitet i Israels agerande lyckats redovisa, får dock inte dölja att krigets lagar måste följas. Det gäller på båda sidor och det gäller de situationer som till exempel uppstår när bostadskvarter bombas. Det ankommer på den israeliska sidan att visa att detta är militärt motiverbart.
Det som nu måste komma till stånd så snabbt som möjligt är en internationell överenskommelse, med militär trupp som kan upprätthålla bland annat kraven på Hizzbollahs avväpning. De som säger att detta är en svår eller hopplös uppgift har säkerligen rätt, men de måste i så fall visa bättre alternativ än den rena passiviteten.
I skenet av Libanon krisen är det lätt att andra saker försvinner, trots stor betydelse. Ett stort bakslag är frihandelsförhandlingarnas sammanbrott. WTO redovisar på sin hemsida sammanbrottet och dess orsaker. USA bär ett stort ansvar men det gör också Europa, inte minst i form av Frankrike som har satt gränserna för EU´s möjligheter att agera. Den franska politiken är att skjuta sig själv i politiken, genom att försvara gamla arbetstillfällen hindrar man sig själv och andra från att utveckla nya jobb och nya möjligheter. Det har beräknats att frihandelsförhandlingarna hade kunnat ge vinster på närmare 300 miljarder dollar, närmare 100 miljarder dollar för den fattiga världen med ett konkret resultat i form av att 70 miljoner människor hade kunnat ta steget ur fattigdomen. Det drabbar även Frankrike. Och Sverige.