Dagens G20 möte med finansministrar och centralbankschefer ska än en gång bita tag i de problem som världsekonomin möter. Det handlar om hur den kinesiska ekonomin har försvagats men också om hur många andra framväxande och framväxta ekonomier utvecklas. Ryssland har sedan invasionen av Ukraina skrämt iväg investeringar och mötts av sanktioner som lett till att dess BNP från att ha varit 2 billioner dollar nu är nere i drygt 1 billion. Det torde vara en av de mest kostsamma invasioner relativt omfattningen som vi har sett i modern tid. Den haltande ekonomiska utvecklingen är inte minst tydlig i Europa.
Den kinesiska ekonomiska utvecklingen, och de svårigheter den nu möter, är svår att analysera eftersom så mycket av kinesisk ekonomi omfattas av kommunistpartiets slutenhet. Den finansiella sektorn är milt talat inte transparent. Men det är klart att de stora obalanserna där beror på omfattande kapitaluppbyggnad, investeringar men inte en konsumtion som följt efter. Den kommunistiska regimen håller sina undersåtar i strama tyglar med en löneandel av ekonomins utveckling som i förhållande till kapitalandelen är radikalt mindre än i de flesta andra tillväxt ekonomier. När långvariga överskott byggs upp och läggs på hög skapar det en obalans där tillgångsvärden inte kommer till nytta på grund av för låg efterfrågan. Och den kinesiska ekonomin har många bubblor både genom centralt dirigerade överinvesteringar i fastigheter och infrastruktur, genom en tillväxt som inte hållit samma takt och genom återhållen efterfrågan. Den marknadsmässiga utvecklingen balanserar inte den planekonomiska utbyggnaden.
Samma problem råder inte i Europa. Dels är vi underinvesterade, dels är vi överstimulerade genom både stora offentliga underskott och genom en extremt expansiv penningpolitik. Lägg till det ett väsentligt lägre oljepris, som visserligen Riksbanken anser vara ett problem genom lägre inflation, så är stimulanseffekten betydande.
De flesta har nu sakta börjat notera att stora offentliga underskott inte hjälper. Länge dominerade den alkemistiska ekonomiska teorin att ju mer man gör av med pengar man inte har ju mer pengar får man. Det var en lockande teori för länderna i södra Europa, som Grekland, Italien, Spanien och Portugal men har också kommit att bli en doktrin för socialdemokratiska politiker vilket gör att den ligger fast ibland annat Frankrike. Den kom också rätt länge att prägla en och annan borgerlig ledarsida i Sverige.
Men Europas problem är konkurrenskraft och utbudsfrågan. Vi har för svag konkurrenskraft och vi har för många hinder för utbudet av arbetskraft, investeringar och nytt företagande. Det är en svårare fråga än att öka de offentliga utgifterna. För till skillnad från ökade offentliga utgifter och bidrag, som oftast hälsas som en välgärning i media, innebär besparingar och reformer att politiska gränser måste flyttas.
Reformer på arbetsmarknaden som ger jobb motverkas av fackföreningar som organiserar dem som har jobb. Reformer på bostadsmarknaden motarbetas av hyresgästföreningen som knappt har några medlemmar men fortfarande förmår skrämmas i media. Det vi ser i Sverige ser vi i Europa. Kontrollen över företagandet är betydande och nya företag har ofta politiska hinder att övervinna, eller i alla fall byråkratiska. Brister i den inre marknaden motverkar investeringar. Skattetrycket i Europa motverkar investeringar. Osäkerheten kring infrastruktur motverkar investeringar. Fragmenteringen av tjänstesektorn motverkar investeringar och försvagar konkurrenskraft. Arbetsmarknaderna försvårar för nyanställningar och motverkar rörlighet. Kombinationen av allt försiktigare banker och regleringsomfattningen, och nu talar vi om nationella regleringar, motverkar att nya företag ersätter gamla.
Globalt ser vi samma förhållande. Utvecklingen av den fria handeln har de senaste decennierna gett en omfattande tillväxt men de begränsningar som vi nu ser, och som växer fram genom olika former av försiktigare valutakrig, motverkar den fria handeln.
Så samtidigt som sjunkande råvarupriser och ett ökat utbud av tjänster inom den digitala ekonomin stimulerar världens ekonomier så ser vi snarare en ökad slutenhet än ökad öppenhet. I Europa är problemet inte att inflationen är för låg, i tron att efterfrågan är för låg. Vi behöver strukturreformer som utvecklar utbudet, som underlättar för fler att få jobb, underlättar för investeringar och nytt företagande.
Och motsvarande gäller på den globala scenen. Det är ökad handel som krävs. Därför vore det bra om kinesisk ekonomi tillät ökad konsumtion, om friare handel blev möjlig, inte minst mellan världens två största ekonomier EU och USA, och om den fattigare världen fick en friare tillgång till våra marknader. I går godkände vi i Europaparlamentet som ett litet steg, efter mycket konflikter, ett avtal om ökad olivoljeexport från Tunisien och inledning av frihandelsförhandlingar med landet. Det mötte mycket motstånd men det är den vägen världen måste gå.
Mer olivolja från Tunisien, mer omvandlingstryck i Europa, högre produktivitet och länder som Sverige och Storbritannien som har tappat omvandlingstryck, friare marknader och en öppnare världshandel. Det är så världen har blivit rikare. Det är en svaghet att G20 nu mer tänker på det som kallas smart finanspolitik, det vill säga att man genom ökade underskott där det är möjligt ska få igång tillväxten, än att förespråka de strukturreformer som behövs i länder, i EU och globalt. Då kommer vi kunna tillgodogöra oss den förändring som den digitala ekonomin leder till, med allt mer billigare tjänster, effektivare produktionsmetoder och smidigare distribution.
För övrigt: Ett Storbritannien utanför EU skulle inte hjälpa utan bara stjälpa, inte minst ekonomin på de brittiska öarna.