Man kan fråga sig varför Hizbollah kidnappade två israeliska soldater när de samtidigt kunde se konsekvensen av motsvarande handling i form av det israeliska intåget i Gaza. Skälet är enkelt. De ville utlösa samma reaktion i Libanon som de sett i Gaza.
Men det är likväl inte hela svaret. Hizbollah hade inte genomfört denna medvetna upptrappning utan att ha fått klartecken från sina styresmän i Damaskus och i Teheran. Det är Iran och Syrien som är de dominerande aktörerna i det spel som nu pågår.
I det ena fallet handlar det om att uppnå en upptrappning mot Israel vilket faller inom ramen för den iranska regimens mål om att utplåna Israel. Med det perspektivet är varje insats för att skapa ytterligare hat och konflikt, bortom fredsprocessens karta värt att uppmuntra. Och utan stöd från Iran finns inte de ekonomiska och militära förutsättningarna att slå mot Israel.
I det andra fallet handlar det om att destabilisera Libanon och att skapa sig en roll i Mellersta Österns många konflikter. Det är i Damaskus som Hamas politiska ledning befinner sig, det är därifrån de militära Hamasaktionerna i Gaza beordras och det är från Damaskus som regimen i Syrien vill att regionens framtid ska kunna påverkas.
De som får betala för dessa maktambitioner och för det hat det handlar om är palestinier, israeler och libaneser. De har lika lite att säga till om detta som iranska eller syriska medborgare. De lever i brutala diktaturer som har sitt främsta stöd bland totalitära islamska grupper och den europeiska vänstern som i andäktig beundran beskriver deras sociala ambitioner. Aftonbladets Helle Klein skrev för någon månad sedan beundrande över att de Hizbollah företrädare hon träffade inte såg ut som terrorister.
Ett skäl till varför konflikten nu brusar upp är att både Hamas och Hizbollah har kunnat konstatera att de har sitt stöd från Väst från dem som av olika skäl hellre fördömer Israel än förtryckets diktaturer. De har fått budskapet att terror och våld lätt kan relativiseras och att det faktum att de har som politiskt mål att utplåna en nation inte möter större uppståndelse än att Israel väljer att försvara sig mot angreppen. Det är ett sorgligt nederlag för Europas insatser för fredsprocessen som vi nu ser. Många politikiska företrädare i Europa driver tesen om att Israel bör kompromissa inte bara om territorium utan också i frågan om man ska få finnas till eller ej.
Men det är svårt att finna fred när den ena sidan vill fred men hotas av utplåning och den andra sidan domineras av dem som vill utplåna den andra parten till varje pris. Om freden för dem är en skam och döden en heder blir frågan om säkerhet asymmetrisk. Hizbollah vägrar att erkänna Israels existens och kommer att fortsätta verka för detta, med stöd av Iran, och Hamas gör det samma. Med sådana krafter kan man inte kompromissa. Och de som skriver beundrande artiklar om dem bidrar till deras självbild som sanna företrädare för sina folk.