Det är numera ställt utom allt tvivel att en gemensam valuta leder till ökad handel och tillväxt liksom en bättre prispress. Detta erkänner även nej-sidans företrädare. Skälet är rätt uppenbart. En gemensam valuta underlätter för handel, skapar ökad säkerhet för små och stora företagare som vill handla över gränserna och utveckla sin verksamhet, den skapar större säkerhet vid investeringar över gränserna och den kapar kostnader för växlingen av pengar.
Det är en liten sak i det stora men så sent som i onsdags konstaterade bankerna att en övergång till euron leder till minskade årliga valutavinster för dem på 2 miljarder, vilket är vad företag och enskilda tjänar, bara på att man slipper växlingskostnaderna.
Men det stora är att det underlättar handel och ger en större tillväxt. Och detta är skälet till att en överväldligande majoritet av företagare i Sverige vill ha euron. De är möjligtvis något mer förankrade i företagandets och handelns verklighet än Lena Ek. Den vinst som ökad handel och tillväxt ger vill Lena Ek säga nej till. För hennes del är det viktigare med en egen svensk krona som vi i Sverige kan reglera räntan för och samtidigt låta kronkursen vara en, som hon tidigare har uttryckt det, en pysventil när det går dåligt för svensk ekonomi.
Det är precis detta som är problemet. Om vi kontinuerligt låter kronans värde sjunka när det går dåligt innebär det att vi väljer att hantera en vikande konkurrenskraft med att sänka värdet på svenskarnas löner. Det är en politik som under en 30-årsperiod har fört oss från att ha varit ett av världens rikaste länder till under genomsnittet i EU och sist i Norden. Lena Eks pysventilpolitik leder utför.
Nu skriver Lena Ek i sin artikel att det är ja-sidan som vill tillbaka till 1970-talets och 1980-talets devalveringspolitik med en bakbunden riksbank och en slapp finanspolitik. Det är fullkomligt obegripliga påståenden. För det första så har euron ett tuffare inflationsmål än den svenska kronan har i dag, vilket bland annat tagit sig uttryck i långsiktigt lägre räntor. För det andra kommer ECB ha samma självständighet och oberoende som den svenska riksbanken, vi fick faktiskt till stånd en oberoende riksbank just genom medlemskapet i EU och den gemensamma valutaunionen, för det tredje är den budgetdisciplin som vi i dag har ett resultat av de budgetkrav som formats inom ramen för EU.
Lena Ek har lika helfel i dessa frågor som när hon tidigare hade fått för sig att Sveriges export till euroländerna bara var 16% av den svenska exporten. Den är 44% och om man inkluderar Danmark som har knutit sin valuta till euron drygt 50%. Lägger man dessutom till att euron om några år kommer att användas av ytterligare 10 länder och tillsammans med nuvarande medlemmar drygt 400 miljoner invånare får man ett grepp om vad Ek vill ställa oss utanför. Vad som är viktigt att veta är att de andra nej-partierna grundar sitt nej på att de vill föra ut Sverige ur europasamarbetet. Och ett nej innebär just att vi stänger dörren till en viktig del av samarbetet.
När det gäller kronkursens utveckling kan man självfallet välja vilket tidsmått man vill. Lena Ek väljer att ta ett tioårsperspektiv för att därmed hamna på en tid då Sverige var i en unik situation på väg upp ur den djupaste ekonomiska kris vi har haft under efterkrigstiden. Om man istället tar sikte på vår utveckling under mer normala förhållanden och med nuvarande regim med en oberoende riksbank, ser vi att kronan långsiktigt förlorat i värde sedan 1996. Det skall ses mot bakgrund av att nej-sidan tydligt uttalar att det är en fördel att den kan sjunka i värde. Det är den möjligheten de kämpar för och som de vill betala för till priset av lägre tillväxt och mindre handel. Ek redovisar överhuvudtaget inte hur denna uteblivna tillväxt skall hanteras.
Istället menar hon att vi moderater vill föra samma ekonomiska politik som socialdemokraterna. För att komma från ett parti som skryter med att man under 1990-talet drev ekonomisk politik med socialdemokraterna, med resultat att vi långsiktigt fick både högre utgifter och skatter är detta en lustifikation, om man vill vara vänlig, trams om man vill vara rak på sak.
Intressant nog är att Lena Ek överhuvudtaget inte svarar på den fråga som var grundtemat i min artikel som inte berörde centern annat än att partiet ingår i nej-sidan, nämligen varför hon inte vill ha flera olika svenska valutor om det nu är så bra med skilda valutor. Skälet till att hon inte svarar på frågan är att det är uppenbart att det skulle vara negativt för oss alla. Det inser även Lena Ek så länge perspektivet bara handlar om Sverige. Men det är avslöjande, för precis de problem som skulle möta oss i Sverige om vi hade en värmländsk valuta, en skånsk, en norrländsk och en stockholmsk möter oss alla i dagens Europa.
För företagen är det en konkret verklighet de i stor omfattning möter varje dag i form av osäkerhet om priser, kursförluster och växlingskostnader, valutasäkringar som kostar, oklarhet om offerter och prislistor och ovisshet om investeringar i andra länder där en kursförändring kan avgöra skillnaden mellan vinst och förlust. Det drabbar jobben och tillväxten. Det är ett högt pris för att vi skall kunna välja lägre kronkurs istället för ekonomiska reformer som stärker konkurrenskraften.
Gunnar Hökmark