Vi ser det på två sätt. Dels genom att denna antisemitism uppbärs av så stora väljargrupper att politiker som pliktskyldigt tar avstånd från antisemitismen inte vågar gå i konflikt med dem. Tvärtom försöker man integrera dem i den egna väljarbasen och till och med i den egna organisationen.
På grund av detta har vi i Sveriges tredje största stad sett en utveckling som gör att många judar inte vågar tro på en framtid där. Det är förskräckligt och skamligt.
Samma mönster ser vi i den svenska utrikespolitiken när det gäller Mellanöstern.
Den tvekar i att fördöma Hamas, som upprättat ett skräckvälde i Gaza, präglat av korruption, förtryck och kvinnoförakt. När Israel blev angripet i en omfattande militär offensiv hann Hamas skjuta närmare 200 raketer mot civila mål innan den svenska regeringen reagerade – genom att kritisera de israeliska motattackerna.
Det borde vara självklart att vi fördömde den som inleder krigshandlingar riktade mot civila. I stället lade Sverige det huvudsakliga ansvaret på Israel, för att man försvarade sig mot raketangreppen. Inte på Hamas, som inledde krigföringen.
Det är som om det finns en allmän uppfattning att israeler måste leva med att befinna sig under terror, ständig otrygghet och krigshandlingar riktade mot staten som sådan och civila i synnerhet.
Malmös tidigare kommunalråd Ilmar Reepalu sade en gång att så länge judar i Malmö inte tydligt tog avstånd från Israels aktioner så utsatte de sig själva för risken att bli angripna. Vi hörde det också i Sveriges Radio för några år sedan när den israeliska ambassadören fick frågan om det ändå inte var judarnas fel att de var förföljda.
Det synes som socialdemokratisk utrikespolitik bara ser länder som i ett Riskspel, där ingen skillnad görs mellan diktaturer och demokratier, mellan den som angriper och den som försvarar sig – mellan antisemitiskt hat och dem som försvarar det öppna samhället. Det är som om det vore generiskt att judar och den judiska staten ska leva under hot och terror och genomlida krig för att överleva.
Men det som är allvarligast och som också smittar av sig på den svenska samhällsdebatten är att hatet mot Israel blir en ursäkt för antisemitism. Döljer man antisemitismen genom att uttrycka sin motvilja och hat mot Israel så reduceras den nämligen till en fråga om kultur och tradition. Det är bedrövligt och svagt.
Det är sant att det finns mycket att kritisera den israeliska regeringen för. Under Netanyahu har man stött en bosättningspolitik och extrema bosättare på ett sätt som varit destruktivt för fredsprocessen. Den nuvarande regeringen har bidragit till motsättningar mellan judar och araber.
Det motiverar dock inte krig och dödande av civila.
De synpunkter vi kan ha på den israeliska regeringen blir dessutom inte mindre relevanta för att man jämför med den palestinska myndigheten, som inte har haft val på 16 år, eller med Hamaskontrollerade Gaza, som präglas av sharialagstiftning. Det blir poänglöst om vi bara klandrar demokratin för att den försvarar sig och blundar för att den råa extremismen ständigt leder till krig samt är ett konstant hot mot fred och samexistens.
Visserligen understryker en hel del att Israel förvisso har rätt att försvara sig, men nästan alltid med ett stort ”Men” hängande i luften. Israel bör nämligen inte försvara sig hur mycket som helst. Man ska, som det heter, svara proportionellt.
De som menar att Israel bara ska slå tillbaka lite grann menar att de måste acceptera att angripas mycket. Det är inte någon proportionalitetsprincip utan ett krav på att Israels regering ska relativisera israeliska medborgares liv.
Sverige bör värna rättsstaten mot terrorismens angrepp, demokratin som utsätts för attacker samt stå upp mot antisemitism och hat. Så borde en svensk utrikespolitik se ut. Det är en politik som dessutom har betydelse för hur vi hanterar den antisemitism som hotar vårt eget samhälle.
Kan vi inte värna demokratin där, kan vi inte värna den här. Det är dags att svensk utrikespolitik tar sikte på det självklara: frihet, demokrati och rättsstat.