Tanken på att oppositionen skulle använda en majoritet i riksdagen för att rösta ner skattehöjningar som majoriteten är emot, för att hindra en minoritet att driva igenom skattehöjningar som en majoritet är emot har skakat om media och statsvetare.
Den gemensamma nämnaren är att rösta emot socialdemokratisk regering är att inbjuda till kaos och att en socialdemokratisk regering har rätt att förvänta sig att oppositionen låter den driva igenom minoritetspolitik. Annars väntar kaos. Statsvetarna från Göteborg som tänker och analyserar partitaktik inom socialdemokratins paradigm ser inget konstigt i att statsministern hotar med nyval om majoriteten röstar som majoriteten tycker.
Om de hade analyserat politik utifrån grundlagens paradigm hade de kunnat påpeka att det finns ett mycket enkelt sätt för en regering att undvika nederlag och det är att lägga förslag som kan få majoritet. Istället tar de för självklart att en rödgrön minoritetsregering i nonchalans mot den parlamentariska verkligheten ska låtsas som ingenting. Därför accepterar de utgångspunkten att det är oppositionens fel om regeringen får underkänt. Det handlar inte om statsvetenskaplig analys eller kritisk granskning. Och för merparten av media leder detta till spekulationer om nyval eller nya regeringsbildningar, om alliansen ska spricka eller ej. Precis som socialdemokratiska kommunikationsstrateger vill det ska vara.
En kritisk granskning, både från statsvetenskapligt perspektiv och från det mediala vore ju annars varför statsministern väljer att driva en politik som går riksdagsmajoriteten emot. Det är både uppseendeväckande och ansvarslöst, och inte särskilt begåvat.
En annan fråga vore att reflektera över vad det innebär att regeringens skattehöjningar faller till förmån för en annan politik, och en tredje fråga hur den politiken i sin helhet skulle se ut.
En fjärde fråga skulle kunna vara varför det synes som att alliansens partier samtliga inte bara är emot skattehöjningarna som föreslagits utan också på olika sätt vill utnyttja riksdagsmajoriteten för att stoppa regeringen från att driva igenom dem utan att alla vill rösta för en gemensam alliansbudget utan istället överlåta till Sverigedemokraterna att plocka ut de bästa bitarna där man kan bryta ur en skattehöjning eller ge ett statsråd misstroendevotum.
För den rödgröna regeringens skull är det ingen större skillnad om budgeten faller till förmån för en budget som har en majoritet bakom sig eller om den faller på grund av att en majoritet röstar emot den eller fäller det ansvariga statsrådet. För regeringen blir misslyckandet det samma, och i samtliga fall krävs Sverigedemokraternas röster.
En femte fråga som inte minst statsvetare normalt sett borde kunna reda ut är vad grundlagen säger om regeringens budgetförslag faller. Egentligen säger den ingenting eftersom det är upp till regeringen att acceptera eller inte acceptera utfallet i en sådan omröstning. Accepterar man utfallet kan den regera vidare på oppositionens budget. Det har gått bra förut och vore bättre för Sverige än om man regerar med den egna budgeten. Om man inte vill det kan man innan voteringen dra tillbaka förslaget eller förhandla om det. Till och med Trump hade denna enkla insikt när han drog tillbaka sjukvårdsförslaget.
Men om regeringen inte vill regera med alliansens budget så kan den avgå. Då säger grundlagen att man bör pröva en annan regering. Det är det naturliga. Det skulle kunna vara en Löfvenregering som lägger förslag som alliansen kan acceptera eller som lägger förslag som man förhandlar med alliansen om. Eller som redan är förhandlade med alliansen.
En sjätte fråga är då varför Stefan Löfven hellre vill föreslå en budget med majoriteten emot sig än överleva och varför han när han förlorar vill utlysa nyval istället för att låta de möjligheter grundlagen ger användas.
Att hota med nyval kan man förvisso göra, men det är inte den främsta utgångspunkten i grundlagens ordning. Om man ändå hoppar över talmansrundor och utlyser nyval direkt uppstår – och bara då – det kaos som Löfven och andra varnar för och anser att alliansen är skyldiga till. Men det är ju faktiskt bara en som är ansvarig för det kaos som finns nu och det kaos som uppstår då och det är Stefan Löfven.
Det förvånar mig, milt talat, att Stefan Löfven inte får någon fråga om varför han vill kasta in landet i ett nyval om han inte får igenom en politik som inte har stöd i riksdagen, varför han i så fall inte vill lägga förslag som han kan få igenom, varför han förväntar sig att majoriteten ska böja sig för minoriteten och varför han vill skapa oordning genom ett nyval när allt kan hanteras inom ramen för dagens parlamentariska förutsättningar.
Och det är förvånande att vare sig journalister eller statsvetare funderar över de politiska och ekonomiska konsekvenser som följer av att vi genom att alliansen vinner en votering om budgeten slipper skattehöjningar som drabbar tillväxten. Vad innebär det för hushållen och vad innebär det för svensk ekonomi? Vad är de faktiska politiska och ekonomiska konsekvenserna -för verkligheten och inte bara för rollspelet- av att en annan politik än den rödgröna regeringens får riksdagens stöd?
Istället för verkligheten är de förtrollade av ett rollspel, glömmer politikens faktiska förutsättningar, de krav som ställs på en regeringschef och det faktum att vi har en grundlag som är till för att hantera parlamentariska problem utan att kaos uppstår. Såvida man inte menar att demokratin och parlamentarismen ger kaos. Det brukar vara ytterlighetsgrupper som lägger denna skuld på demokratin.