I en del länder läggs allt nationellt politiskt arbete ned under det halvåret för att inte ta kraft och energi från det internationella ansvaret. I andra länder avstår oppositionen från direkt politisk konfrontation. Så var det när Sverige var ordförandeland i EU 2001. Riksdagen arbetade på och där fanns det naturligtvis meningsskiljaktigheter men det var nationell uppslutning kring regeringens ansvar för att Sverige skulle genomföra ett lyckat ordförandeskap.
I förra veckan ansvarade Sverige för en stor internationell konferens om Irak. Här möttes för första gången vid samma förhandlingsbord de flesta som kan avgöra Iraks – och därmed stora delar av Mellanösterns framtid. Det är ingen överdrift att konstatera att det var en av de viktigaste internationella konferenserna i år.
Det är därför förvånande att notera den samordnade socialdemokratiska attacken på själva konferensen och på regeringen i allmänhet och ett antal statsråd, i synnerhet stats- och utrikesministrarna.
Tre dagar före konferensen gick den gamla medarbetaren till Pierre Schori och Margot Wallström, socialdemokraten Lena Ag till attack mot utrikesministern för att han inte särskilt stödjer kvinnliga fredsaktivister i Irak och annorstädes. Dagen före gick socialdemokraternas utrikespolitiske talesman tillsammans med den likaledes socialdemokratiska Broderskapsrörelsens ordförande till angrepp mot regeringen för att inte använda konferensen för angrepp på USA och samma dag konferensen öppnades gick så socialdemokraternas talesman i jämställdhetsfrågor till nytt angrepp mot utrikesministern för att han inte stödjer just irakiska kvinnoorganisationer för fred.
Det finns ju en tanke bakom en samordnad attack med flera ”olika” avsändare samtidigt som konferensen börjar. Men vilken? Förväntade de sig att konferensvärdarna skulle debattera och byta åsikter med Urban Ahlin och Claes Borgström i stället för med Condoleezza Rice och premiärminister Malik?
Var de sura för att det inte var de som representerade Sverige?
Hoppades de att Irakkonferensen skulle misslyckas?
Eller är de bara stillösa och grälsjuka?
Det mesta talar för stillöshet och grälsjuka. Politisk debatt är naturligtvis helt central i en demokrati. Ingen är mer angelägen än jag om att bryta åsikter för att utveckla samhället genom idéutveckling. Och för att vinna stöd för mina egna uppfattningar. Men debatten har sin tid och samhörighet och uppslutning kring gemensamma ambitioner har sin tid.
Hösten 2009 har Sverige åter ansvaret för EU:s ordförandeskap. Vi har väl lite till mans räknat med att detta skall ses som en gemensam ansträngning. Men socialdemokraternas uppträdande i samband med Irakkonferensen väcker undran.
Kommer inrikes partipolitik att ta över även då? Till skada för Sverige.
Gunnar Hökmark, m
Vice ordförande i Europaparlamentets största partigrupp, EPP-ED.