Det finns bara ett land i världen som hotas av utplåning. Så sent som 1973 var grannarna nära att i ett överraskande militärt angrepp lyckas med att utplåna staten och driva dess medborgare ut i havet. Under decennier därefter har detta land som ensam demokrati i regionen fått leva med terrorism och med grannstater som medvetet odlar hatet mot dess invånare. Ett av länderna i grannskapet utvecklar kärnvapen och medeldistansmissiler samtidigt som man öppet uttalar hotet att utplåna Israel.
När statsvetaren Ulf Bjereld i Göteborg för en tid sedan presenterade en opinionsundersökning om att stödet för Israel är det lägsta på årtionden saknades det ett försök till förklaring till varför en liten demokrati omgivet av stora diktaturer beläggs med konfliktens skuldbörda. Det borde vara av intresse för svensk statsvetenskap att gå från ytliga opinionsundersökningar till djupare analys av de bakomliggande drivkrafterna för hur uppfattningar om en konflikt formas. Det handlar i detta fall i allra högsta grad om vår förståelse för demokratins villkor och diktaturens karaktär på ett sätt som kräver mer än det pliktskyldiga stödet för demokrati.
Oförmågan att se förtryckarnas ansvar är tyvärr inget nytt i den svenska samhällsdebatten. Under många årtionden omfamnades olika enpartistater för sina stora samhällsvisioner oavsett vilka villkor den lilla människan fick leva under. De små baltiska staternas rätt till självständighet från det stora Sovjetunionen accepterades inte förrän de nästintill hade fått den. Kraven på demokrati i Östeuropa avvisades med att de var ett uttryck för det kalla krigets korstågsfararmentalitet. Högre än så stod inte demokratin i kurs när det verkligen gällde.
Synen på Israel hänger samman med en bristande förmåga att se och förstå skillnaderna mellan demokrati och diktatur när de konfronteras med verkligheten. Vi reagerar inte mot vad som är ren och skär antisemitism i en propagandakonflikt utan låter den uttryckas fritt i det internationella samfundet. Och vi står inte upp för dem som hotas och hatas. Och då blir de som hotas lika goda kålsupare som de som hatar.
Det har därför blivit fullt accepterat att hävda att samtliga problem i Mellersta Östern beror på Israel och dess judiska befolkning. Existensen av Israel används som en ursäkt för förtrycket i arabvärlden och som en förklaring till Mellersta Österns konflikter. Den svenska kyrkan utmålar Israel som en i det närmaste illegitimt tillkommen stat där flyktingarna från Europas koncentrationsläger efter andra världskriget utmålas som illegala immigranter. Den israeliska staten och konflikten i Mellersta Östern utpekas på fullt allvar som ett skäl för internationell terrorism som om de regimer förtrycker sina medborgare och som finansierar terrorismen inte bär något ansvar.
Israel får i svensk och europeisk debatt ta på sig ansvaret för konflikterna, fattigdomen och förtrycket i Mellersta Östern. Men sanningen är att de förtryckta och fattiga inte förtrycks av någon annan än av sina egna förtryckare. Vore det inte en fråga för svensk demokratiforskning att fråga sig varför förtryckarna inte får bära det mediala ansvaret för förtrycket? Den svenska politikens oförmåga att stå upp för demokrati och emot diktatur vore något som borde intressera statsvetare.
Det borde även det faktum att det är så lätt att skylla problemen på den judiska staten, inte på dem som hatar den. Det är svårt att tänka sig att någon annan stat än den israeliska skulle få bära en sådan skuldbörda, som går utöver den kritik som kan riktas mot varje lands regering. Det är en skam för Sverige att det i vårt land är så lätt och så politiskt okontroversiellt att skylla det mesta på den judiska staten och dess blotta existens. Och det säger något om svensk statsvetenskap att opinionssiffror förmedlas oreflekterat som om det inte fanns skäl att analysera och förstå varför demokratin beläggs med skuld samtidigt som diktaturerna lämnas i fred. Opinionen är – oftast – en följd av opinionsbildningen. Statsvetenskapen kanske borde titta på de bakomliggande faktorerna, inte använda opinionssiffrorna som stöd för den opinionsbildning man själv bedriver.
Gunnar Hökmark
Gunnar Hökmark är ledamot av Europaparlamentet och ordförande i Samfundet Sverige-Israel