Det finns många kulturer och subkulturer i ett mänskligt samhälle. I Sverige har vi många. Norrlänningar är tystlåtna och kraftfulla. Stockholmare stöddiga och tuffa. Göteborgare vitsiga. Och vi skåningar är allmänt erkända för vår ödmjukhet.
Själv är jag till 100 % skåning och till 100 % stockholmare. Därutöver är jag till 100 % europé. Därutöver är jag till 100 % en halvdan tennisspelare. Ja, rätt bra ibland. Framförallt är jag till 100 % Gunnar.
Det gör att jag tycker om öppenhet, nyhet och förändringar, jag fascineras av det jag och vi alla kan lära oss av det som inte är som vi själva. Tror inte det var bättre förr utan att vi har alla möjligheter att göra världen bättre och bättre genom allt vi kan lära oss och lära av varandra. Frihet och marknadsekonomi gör att vi ser till individer och att vi inte låter individer kategoriseras av någon annan. Vi är alla delar av en mängd olika kollektiv som gör oss till de individer vi är. Men det är individer vi är.
Vi söker oss gärna till dem som tänker eller lever lika och vi odlar en livsstil som vi föredrar. En del vill bo på landet, andra i storstad, en del gillar mode och andra bryr sig inte. Entusiastiska fotbollsanhängare, jägare eller teaterbesökare. Vi är med och odlar en lång rad av det som kallas subkulturer.
En del gillar att tro att de är mer svenskar än andra och hoppas att det finns något som gör dem till riktiga svenskar i förhoppningen om att det finns något som är riktigt svenskt. Men det är som den heliga gral. Är en skåning vars förfäder kanske bet i gräset vid slaget på Brunkeberg en svensk? Ja kanske men tänk på om en morfarsfar var dansk? Tänk om den som känner sig som mest svensk har en farfar som var en italiensk violinist som var på besök i Uppsala? Om Sverige slutar vid Sameland fortsätter det då på Åland?
Med tanke på att Sveriges framgångar inom ekonomi, vetenskap och krig, liksom när det gäller bergsbruk och lantbruk har nåtts genom människor som kommit till oss med sin kunskap är kanske en del av den svenska förmågan att vara öppen, rationell och föränderlig? Samtidigt som vi är noga med att passa tider, vilket kanske beror på att det är så kallt och blåsigt att stå och vänta på någon i vårt land? Att vi ser och respekterar individer? Men om man bekänner sig till, och definierar sig till den grupp som är misstänksam mot det nya och främmande, om man ser till grupp och fördomar snarare än till individ och öppenhet, vad är man då?
Ja, det finns inskränkta svenskar, svenskar som fuskar med skatt , som forskar, som skapar företag, som odlar sin själ, som läser böcker, går på teater, som diskuterar i all oändlighet, som säger mycket få ord, som älskar tystnaden, som är rädda för det annorlunda, som vill lita sig tillbaka i det gamla i tron att det var bättre förr, som odlar och idylliserar en dröm om ett Sverige som aldrig var, som går i kyrkan, som tycker det är roligt att höra om att svenska företag och skidåkare är strålande framgångsrika, som tycker att kvinnor ska ligga lågt, som tycker att män och kvinnor är fantastiska individer, som menar att män är talibaner, som föredrar att leva livet i samma stad, som umgås med andra kriminella, som umgås med andra forskare, som umgås med andra skådespelare, som umgås med andra som älskar att veta bättre än andra hur de ska leva sitt liv, som älskar att möta nya platser, som drömmer om att bryta nya gränser, som uppfinner det stora, som fascineras av vetenskap, som älskar att avfärda människor för att de vill sätta dem i en grupp, som tycker att stadsbor är dryga, som menar att andra är kusiner från landet, som vill göra nytt bara för att det är nytt, som anser att vinst är dåligt, som menar att kvalitet i välfärden är avgörande, som tycker att människor ska få välja, som menar att andra ska välja åt dem.
De som är med i Mc-klubbar och de som samlar frimärken. De ser förmodligen alla lite olika ut. En del grunnar på vem man själv är och andra är nyfikna på andra. Det ryms nog allt i det svenska även om vi kanske ser framför oss något som är mer vanligt än något annat. Även de inskränkta hör hemma där. Men de är inte typiska och inte de mest vanliga. I så fall hade Sverige aldrig varit den framgångsrika nation vi är.
Själv tänker jag ständigt stå upp för att det är den enskilde individen som avgör sin identitet. Inte någon navelskådare som förläst sig på tankar om sin egen särart och andras art.
Vars och ens rätt att vara sin egen och i frihet är det som vårt försvar och rättstaten handlar om. Det handlar inte om migrationsfrågor eller integrationsfrågor utan om frihet och rätt. Och det som gav och ger Sverige våra bästa dagar, både de fornstora då vi stod vid höjen mast och de framtida som kan bli de största.