Under lång tid förträngdes eller förnekades hur den nya ryska politiken under Putin blev till ett växande hot mot omvärlden. Det ledde till att Sverige nedrustade under en tid då våra säkerhetspolitiska utmaningar växte.
Det vi nu måste ta ikapp är inte bara den upprustning och ökade politiska aggressivitet som har utvecklats utan också den som utvecklas nu. Ryssland har sedan 2003 utvecklat en retorik, energipolitik, propaganda och psykologisk krigföring, handelspolitik och militära styrkemanifestationer som syftar till att skrämma andra länder. Både i Georgien och i Ukraina har man visat att man är beredd att använda militärt våld för att fullfölja sin politik när det har behövts.
Den historiske militärstrategen Clausewitz formulerade en gång denna verklighet med att kriget är politikens fortsättning. Det säger något inte bara om kriget utan också om att politiken kan ha samma syften som kriget. Och det säger oss också att det inte bara är det öppna kriget vi måste kunna försvara oss mot utan alla de andra politiska medel som kan användas för att påverka och utöva makt över andra.
För som vi ser redan nu pågår ett krig med dessa olika medel i Europa, på flera olika nivåer. Rysslands krigföring i Ukraina hotar europeiska gränser och europeisk fredsordning. Rysslands omfattande upprustning och extremt omfattande stora militärmanövrar visar på en vilja att nå en snabbt växande styrkeförmåga och på att vilja visa denna.
Det handlar om upprustning och övningar för att kunna utveckla militär makt och förmåga i Arktis, Nordkalotten, Östersjön, Norra Ishavet och till att genomföra större militära operationer mot grannländer på bägge sidorna av Östersjön. Det handlar genomgående om mycket offensiva militära förmågor, både vad gäller missiler, landstignings- och luftlandsättningsförmågor och avancerad konventionell krigföring med pansarförband, flygunderstöd, luftstrid, specialförband och elektronisk krigföring.
Allt detta handlar inte bara om Kriget utan om det som kan uppnås utan krigföring i klassisk bemärkelse. Påverkanspolitik, närvaro och demonstration av vilja till att använda militära medel, ekonomisk krigföring och hot om den, strategisk råvarupolitik, cyberpolitik, psykologisk krigföring, provokationer, utökning ambitionerna till intressesfär och ett förändrat beteende som förändrar andra eller som blir accepterat som det normala.
Sverige behöver ett starkare försvar för att kunna möta det ryska militära hot som har utvecklats under det senaste decenniet, medan vi har nedrustat, vi behöver det för att kunna möta morgondagens än starkare och offensiva ryska militärmakt och vi behöver det för att möta alla de hot som nu är en verklighet och inte bara riskscenarios som kan skrivas ner eller upp som man vill.
Propagandan, den psykologiska krigföringen och desinformationen på går nu. Den syftar till att legitimera en krigföring som saknar stöd i internationell rätt och europeisk fredsordning. Den syftar också till att legitimera Putins stöd till Assads terror som en strid mot terrorism.
Den militära styrkeuppbyggnaden pågår nu och handlar inte bara om upprustning utan om en utveckling av militär förmåga och närvaro som påverkar den fredstida ordningen i Östersjön. Det handlar om ryska örlogsfartygs aktiviteter gentemot annan aktivitet i Östersjön, om hotfullt beteende, närhet som skapar risker och som syftar till att skrämmas och att ta ökad plats. Motsvarande sker i luften och under vattenytan.
De stora militärövningarna handlar inte om övningar för att möta stora militära hot eftersom det inte finns några sådana hot. Det handlar om att skrämma andra länder om det hot som de står inför om de inte följer den påverkanspolitik som utgår från Kreml.
När Moskva menar att andra länders försvarsförmåga är ett hot mot Moskva handlar det om att andra länders försvar inskränker den ryska påverkanspolitikens möjligheter och som sådan är provocerande. När svenska debattörer hävdar att vi ska undvika att provocera Ryssland genom att öka vår försvarsförmåga, eller genom att diskutera Nato, så är det ett uttryck för hur Moskva har vunnit ett slag i det krig som pågår.
Krigen mot Georgien och mot Ukraina föregicks av en omfattande krigföring på andra nivåer. Ekonomisk krigföring, bojkott av varor, militära manifestationer, stöd till separatister, propaganda och retorik genom ryska och genom inhemska kanaler och övningar för att visa förmåga samt övrig destabilisering genom korruption, media och hot. När detta inte räckte kom kriget.
Vår förmåga att i dag möta de hot och aktiviteter som nu riktas mot oss, och mot andra, höjer trösklarna för de hot som kan riktas mot oss i morgon. Desto mindre förmåga vi har att möta dem och mer direkta militära hot, desto större är risken för att de blir till verklighet. Vi påverkar med andra ord genom dagens aktiviteter och försvarsförmåga de hot och risker som kan följa i morgon. Ju mer vi försummar i dag desto mer allvarliga blir hoten vi måste möta i framtiden. Desto mer ensamma vi ställer oss i dag desto ensammare kommer vi att vara i framtiden, inte minst om Moskva får igenom sin vilja att vi inte ska samverka med andra om vårt försvar.
De som tror att vi kan vänta med att stärka försvaret till i morgon, eller någon annan gång, gör samma fel som när det växande ryska hotet och den växande upprustningen negligerades eller reducerades som blott en modernisering. Sverige bör inrikta sig på att bli medlem i Nato, för att därmed stänga dörrarna för vidare hot, vi bör sikta in oss på försvarsanslag i nivå med vad Nato kräver av sina medlemmar och i nivå med vad förändringen i vår omvärld ställer krav på.
För att kunna öka vår förmåga till luften, till havs och till land, för att kunna möta provokationer, ökad närvaro, hot och militära operationer mot våra gränser behöver vi stärka försvaret med ett försvarsanslag som siktar mot 2 % av BNP. Det är historiskt en nivå som varit norm för att på en gång visa att vi tar ansvar, att vi vill och kan vidmakthålla försvarsförmåga på de nivåer vi har bestämt vi ska ha i nuet, för att viska kunna öva och patrullera i den omfattning som nu krävs och för att samtidigt kunna utveckla och modernisera den försvarsförmåga som framtiden ställer krav på.
Genom att sikta på 2 % visar vi inte bara att vi tar Nato-debatten på allvar utan också på att vi är beredda att genom egna ansträngningar ta vår del av ansvaret för stabiliteten i Östersjöregionen. Vi tar på det viset det ansvar som vi vill att våra grannländer också ska ta.