”Vi måste uppmuntra samarbete mellan nationella forskningsinstitutioner och skapa ett europeiskt dokumentationscentrum som kan samla information om totalitarismen och dess offer.”
Det är svårt att lära av historien om man glömt den. Hur de totalitära idealen oundvikligen leder till total förnekelse av mänsklig värdighet och frihet. Så var det under nazismen och så var det i Europas kommunistiska stater ända fram till att muren föll, järnridån inte längre spärrade in halva Europa och Sovjetunionen föll samman.
Sannolikt är det ganska få européer som är medvetna om att det i år är 70 år sedan Molotov-Ribbentroppakten undertecknades i Moskva. Kommunisternas Sovjetunionen och nazisternas Tyskland delade centrala och östra Europa mellan sig och beseglade därmed hela kontinentens öde för decennier framöver. Miljoner människor mördades, nationer krossades och frihet byttes mot förtryck.
Först ett halvt sekel senare kom friheten tillbaka. För 20 år sedan föll Öst- och Centraleuropas diktaturer samman, en våg av frihetslängtan svepte bort kommunismen och totalitarismen från vår kontinent. Och under de senaste fem åren har tio öst- och centraleuropeiska demokratier tagit plats i det europeiska samarbete för fred och frihet vi känner som EU.
Men friheten är inte självklar och det största hotet mot friheten är glömska. Tillsammans med Tunne Kelam, estnisk ledamot av Europaparlamentet och en gång dissident med mycket handfasta erfarenheter av kommunismens förtryck, utarbetade jag därför förslag till parlamentet om en handlingsplan för hur vi ska se till att Europa inte glömmer sitt mörka förflutna, minns offren och förmår hålla de totalitära idéerna borta även i vår tid. Vårt förslag har nu antagits av parlamentet.
Socialistgruppen, där de svenska socialdemokraterna ingår, var av någon anledning inte alltför entusiastisk och lämnade de förhandlingar som fördes inför beslutet. Till slut, efter tvekan, valde dock socialdemokraterna att rösta för våra förslag och det var bra att de ändrade sig. Det gjorde däremot inte vänsterpartiets ledamöter. De som sände gratulationstelegram till de kommunistiska regimerna ända tills de upphörde vill inte lära sig om vad deras stöd för det totalitära innebar. Det säger något om dem även i dag.
Europaparlamentets beslut innebär konkret att den akademiska forskningen ska få de resurser som behövs för att utreda kommunismens förbrytelser och för att fastställa fakta, vad som egentligen hände.
Vi måste också få en europeisk debatt om de totalitära regimernas natur, historia och arv. För att möjliggöra en sådan debatt och för att underlätta forskning måste det finnas ett rättsligt ramverk som garanterar fri tillgång till alla de arkiv som innehåller information om kommunismen och om diktaturen.
Vi måste också uppmuntra samarbete mellan nationella forskningsinstitutioner och skapa ett europeiskt dokumentationscentrum som kan samla information om totalitarismen och dess offer.
Europaparlamentet vill även göra den 23 augusti till en europeisk minnesdag över kommunismens och nazismens offer. Det var den 23 augusti Molotov-Ribbentroppakten undertecknades. Förhoppningsvis kan vi nu åstadkomma vad det svenska projektet Levande Historia inte lyckats med.
Detta är ett stort steg framåt för Europa, ett Europa som alltför lätt tycks glömma. Vi måste lära om de totalitära regimernas konsekvenser och minnas deras offer. De åtgärder parlamentet nu ställt sig bakom ska bli en garanti för att ingen ska kunna glömma hur den brutala ondskan härskade och krossade all mänsklig värdighet, ända in i Europas 1990-tal. Genom att inte glömma minns vi varför totalitära ideal alltid kommer att vara ett hot mot frihet och demokrati.
Gunnar Hökmark (M)
Delegationsledare för moderaterna i Europaparlamentet och vice ordförande i parlamentets största partigrupp EPP-ED