Hoppa till innehåll

Vår gemensamma kassakista är inte statens, den förvaltas bara av staten

Sedan 1990-talets ekonomiska kris har Sverige haft en medveten finanspolitik som syftat till att minska den offentliga upplåningen. Det har lett till att Sverige har en av Europas lägsta statsskulder och jämfört med motsvarande ekonomier den lägsta. 

Det är många som på vägen dit har velat använda de årliga överskotten i de offentliga finanserna till att höja bidrag och offentliga utgifter. Det hade lett till att vi haft samma nivå på statsskulden som de flesta andra länder i EU och runt om oss. Nu står vi starkare rustade än andra. 

Hade vi börjat det ansvarslösa projektet med höghastighetståg för närmare 400 miljarder hade vi investerat bort pengar i ett projekt som när det är färdig och koldioxidneutralt om tjugo till trettio år kommer att vara överspelat av koldioxidfria flygplan och landsvägstransporter så hade vi inte haft de möjligheter vi nu har. Hade vi ohämmat ökat utgifter som Vänsterpartiet, socialdemokraterna och miljöpartiet har velat och vill hade vi inte haft den kassakista vi nu har.

Men nu är det viktigt att använda den för att rädda näringsliv och företag som är basen för den svenska ekonomin, för jobben och för de skatteintäkter som handlar om morgondagens välfärd. Det handlar inte om att stödja enskilda företag utan om att stödja ett fungerande näringsliv i sin helhet som är basen för svensk ekonomi. 

När samhället har stängts ner har det konsekvenser för enskilda människor och företag som vare sig har att göra med om företag är bra eller dåliga eller med utbud och efterfrågan, än mindre med den ekonomiska konjunkturen. Det har att göra med att vi tillsammans fryser samhället för att stoppa smittan och det bör leda oss till att vi också så långt det går upprätthåller de intäktsflöden som är en förutsättning för att människor och företag kan överleva. Det är på den förutsättningen vi bör se till att företag och personer finansieras för att kunna fungera under nedfrysningen av samhället. Det är för att kunna göra det som vi med gemensamma pengar har byggt upp den kassakista gemensamt som vi nu kan använda.