Det faktum att en regim reagerar mot att man kritiserar den för förtryck, diktatur och brutalitet får inte hindra att man står för kritiken. Rysslands krigföring i Ukraina, Kinas förtryck av sina medborgare, eller ockupationen av Tibet, arabvärldens despotier och förtryckarregimer, Syriens krigföring mot sina egna medborgare, med många fler, alla präglas av regimer där vi har ett ansvar för att kritisera förtrycket, hävda människors rätt och ge stöd till dem som verkar för ett öppet samhälle.
Men det kräver en konsekvens och en konsistens. Det kräver att man gör det på ett sätt som gör att man hörs och att någon vill lyssna och att man kan bidra till att utveckla kontakterna med de samhällen det handlar om. Just nu hävdar den svenska regeringen, eller i alla fall dess utrikesminister, att den visat mod och gått före i värnet av mänskliga fri- och rättigheter. Tyvärr påminner det alltför mycket om tron på att man uppfunnit ljuset bara för att man öppnat ögonen.
Saudiarabien liksom regionens andra diktaturer har återkommande fått kritik för sin brutalitet, sitt förtryck och för synen på kvinnors rätt. Svenska regeringar har gjort det liksom andra länder. Men det är först denna regering som har lyckats med att underminera vår handel med hela denna region.
Det är sant att socialdemokratiska regeringar under lång tid negligerade förtrycket i arabvärlden. Med Jan Eliasson som medarbetar hävdade Olof Palme, långt tillbaks i tiden, att ayatollorna i Iran byggde demokrati med pedantisk noggrannhet. En motsvarande romantisering av diktaturer som kallade sig progressiva präglade också synen på andra diktaturregimer i arabvärlden. Kritik mot Sovjetunionens diktatur avfärdades som demonisering och återfall i det kalla krigets korstågsfararmentalitet. Och i arabvärlden lyste kritiken med sin frånvaro när man istället fokuserade på demokratin Israel, med Arafat som vän och allierad. När Laila Freivalds hanterade arabvärldens reaktioner mot danska karikatyrer på Muhammed vädjade hon till dem att förstå att vi inte var likadana, inte att de skulle acceptera yttrandefrihet.
Men oavsett detta är Margot Wallström vare sig den förste socialdemokraten eller utrikesministern som kritiserat Mellersta Österns brutala diktaturregimer. Och som kampanjare för för en plats i säkerhetsrådet har hon varit mer försonlig än kritisk. Men hon är den första som har lyckats med att isolera oss från Mellersta Österns regimer. Om det är en bra utrikespolitik eller ej kan var och en fundera på.
Det som definitivt inte är bra är att regeringen brutit sig loss ut ur den gemensamma utrikespolitiken i EU när den behövs som mest, även i Mellersta Östern. Det som är sant är att hon gjort det till ett självändamål att vi är en oberoende röst istället för en stark aktör i EU. Och det är sant att den förda politiken nu leder till konsekvenser för svensk export och förmåga att påverka utan att någon har stärkt några rättigheter. Snarare är oppositionella i Saudiarabien mer utelämnade nu än tidigare.
Därför vore det bra att få besked från Socialdemokraterna om det var så här de tänkte sig att den egna utrikespolitiken skulle utvecklas. Om de uppnått det de ville. För i så fall ser vi bara början på en svensk uppgörelse med all världens icke-demokratier. Eller så inser man att det var något med utrikespolitiken som brast. Till exempel utrikesministern.