Politiken i en demokrati handlar om ständiga fram- och tillbakagångar. Segrar och förluster, framsteg och motgångar. Det är den demokratiska debatten och det demokratiska ansvarsutkrävandet som gör detta. Till denna demokratiska process hör också att en politik måste ha så stort stöd och möjligt för att kunna genomföras och fullföljas.
För att vinna demokratiska val måste man samla inte bara de få entusiastiska utan också de många som vill kunna lita på politikens förmåga att inte bara välja väg i politiska konflikter utan framförallt att kunna hantera samhällets utmaningar och statens uppgifter.
Det tillhör, när vi ser på opinionssiffror och valresultat runt om i Europa, det både sorgliga och allvarliga att extrema, populistiska och främlingsfientliga partier vinner mark. Det sker samtidigt som vi i vår omvärld ser en utveckling där extremism, populism och främlingsfientlighet definierar våra politiska utmaningar.
Putin ser med glädje på Le Pens framgångar. Islamistiska extremister ser med förtjusning på den främlingsfientlighet som de använder som argument för sin världsbild. Trump gillar Putin. Putin gillar Trump.Le Pen, Syriza i Grekland och många Sverigedemokrater gillar Putin.
Vågen av flyktingar är omfattande och kommer för lång tid framöver vara en utmaning som handlar om våra samhällens öppenhet och om statens förmåga att hantera de krav som stora befolkningsrörelser ställer.
Det är sorgligt eftersom det är en renässans för de sämsta av idéer som i mänsklighetens historia har vållat stor skada, på människor, på samhällen och på de värden som ger civilisation. I den värld som formas av Trumps, Le Pens, Corbyns, Putins eller Åkessonsar blir toleransen och öppenheten inte det kitt som förenar mångfald och olikhet. Där blir begreppen vi och dom liksom identitetspolitik det som driver människor och samhällen isär.
Det är allvarligt eftersom demokratiernas beslutskraft försvagas ju större utrymme de extrema, de populistiska och de främlingsfientliga får att passivisera politiken. Vi ser det mycket tydligt i Europaparlamentet. Det kräver en politisk agenda som står över den gamla tidens politiska konflikter.
Det handlar om vår förmåga att möta de utmaningar som ett aggressivt Ryssland utgör, som en maktfullkomlig Putin är, som kriget i Ukraina innebär, som krigen i Syrien, de massmord eller folkmord som vi ser i det som kan kallas Levanten när sekelgamla nationella strukturer faller samman i denna region ställer oss inför, de krav Kinas utveckling ställer på ekonomi och på säkerhet liksom globaliseringens ekonomiska kraft och med den ny konkurrens och våra egna ekonomiska kriser. Det är mycket och i en tid då Internetekonomin nu går in i nya steg förstärks många av dessa utmaningar. Det är mycket nu.
Av populister finns inget ansvar att utkräva.
Deras budskap är, som tydligen julaftonsvärden i SvT sagt i ett nyanserat budskap, att politiker är idioter, som om alla våra problem kunde lösas bara någon fattade rätt beslut. Populismen föder dumhet men också förakt för människors värde, för det är ofta just denna faktor som gör problem komplexa i ett civiliserat samhälle, att människor räknas för vilka de är, och den leder till främlingsfientlighet och som vi också sett antisemitiska utfall. Föraktet för politiken leder till föraktet för människorna och de värden som skapar det finmaskiga nät våra samhällen bygger på.
I Sverige ser vi detta på två alvarliga sätt.
Det ena är Sverigedemokraternas framgångar. Den decemberöverenskommelse som tillkom för att hålla dem ute har hållit dem vid liv och passiviserat de debatter som handlar om vårt samhälles vägval, inte minst när det gällde flyktingpolitiken. Decemberöverenskommelsens uppgörelse om regeringsmakten framöver bortsåg från det faktiska väljarstödet och från det politiska stöd som måste krävas för en politik. Den tvingade fram en politik som inte syftar till att vinna ett så brett stöd som möjligt utan ett så ytterkantsmässigt stöd som möjligt, och den la därmed grunden för instabilitet istället för stabilitet.
Den kapslade in de stora politiska stridsfrågorna och lät flyktingfrågan bli en större politisk fråga eftersom den förträngdes bland de traditionella partierna och var den som existerade med sitt eget liv utanför den överenskommelse som fångat alla de andra. Sverigedemokraterna kunde hävda oavsett hur verkligheten såg ut att verkligheten förträngdes av dem som format regerandets villkor i den nya formen.
Och i ivern att bortse från flyktingfrågan bortsåg regering, och oppositionen under allt för lång tid, från de problem och utmaningar som mycket stor invandring innebär, och man förträngde den omfattande tillväxten i utmaningen. Man kunde göra det eftersom Sd tilläts blockera debatten med sin främlingsfientlighet och ivern att bekämpa främlingsfientlighet tilläts blockera behovet av att se och hantera problem som möter ett samhälle med en omfattande och växande invandring. Att se dessa problem handlar inte om att ge Sverigedemokrater rätt.
De har ju oavsett omfattning och hur problemen sett ut varit emot invandring och flyktingmottagande. De har fel i att invandring och flyktingmottagande undergräver ekonomin. Sverige har de senaste 15 åren haft en mycket god ekonomisk utveckling och de tomma ladorna är numera en på finansdepartementet glömd metafor för en ekonomi som går som en Tesla.
Men det innebär inte att problem kan bli övermäktiga, att sociala utmaningar kan växa, att ny extremism kan läggas till gammal och att det sociala kittet utmanas, förutom de administrativa problemen, förutom utmaningen för de offentliga finanserna.
Decemberöverenskommelsen gav vare sig stabilitet eller långsiktighet men den beredde vägen för Sverigedemokraternas tillväxt och en försvagning av de partier som normalt måste kunna ta ansvar.
Samtidigt, och det är den andra allvarliga konsekvensen, frikopplades alltför mycket av politiken från det konkreta ansvarsutkrävandet i riksdagen, när regerandet ansågs för givet öppnade det dörren för den vänsterlutning som underminerat regeringen Löfvens förmåga att fungera och att ta ansvarsfulla beslut.
Den goda saken i detta perspektiv är att en stor del av Sd-framgången följde av den politiska passivitet väljarna såg i det politiska etablissemanget och från känslan av att man inte ville se verkligheten. Det är inte främlingsfientlighet som burit upp Sd främst utan känslan av en politisk elit som försummat att se verkligheten och som gjort sig till en gemensam struktur som gjort politiska konflikter dem emellan mindre viktiga.
Nu har vi en ny karta. Vi har en debatt om flyktingpolitikens utmaningar som inte utgår från främlingsfientlighet och motvilja till invandring utan från viljan att på en gång upprätthålla ett öppet samhälle och en reglerad invandring och asylrätt som bygger på rättsstatens grund.
Vi ser nu hur den ekonomiska politikens konflikter träder fram , framför flyktingfrågan, av det skälet att det bara är genom att lösa dessa vi kan ta ansvar för integration, nya jobb och öppenheten. Vi har också fått ett svart på vitt besked från finansdepartementet och regeringen om att allianspolitiken fungerar och ger fler jobb, den fyller lador och den ger oss underverk som Teslor och en räls för ekonomin som överträffar järnvägarnas räls.
Men det behövs så väldigt mycket mer av fokus på det som är våra stora utmaningar, och det kommer att tränga tillbaka de främlingsfientliga och populistiska. Putin kan bara mötas med starkt försvar, europeiskt samarbete och ett starkt Nato. Terrorism kan bara mötas med gemensamma insatser, en ekonomisk politik som ger jobb baserat på ansvar för de offentliga finanserna och strukturreformer. Flyktingfrågorna kan inte lösas genom dem som skapar motsättningar utan genom en politik som förenar det civiliserade samhällets tolerans och värden med rättsstatens ordning och dess kompromisslöshet mot dem som bryter lagar.
Svensk ekonomi kommer inte kunna utvecklas med de alkemiska ansatser som nu hör från LO, från DN och från dem som tror att om man använder mer pengar än man har så får man mer pengar än man hade. Europa lider fortfarande av spåren efter denna alkemi.
Sverigedemokraternas uppgång, liksom de extrema partiernas framgångar runt om i Europa, kan bara brytas om den ansvarsfulla politiken tar ansvar för den verklighet som är, och om man hanterar de frågor som ger extremisterna livsluft istället för att acceptera deras agenda av inskränkthet. Europas socialistisk populism måste bekämpas på samma sätt. Den leder till spenderpolitik baserad på alkemin, men framförallt till en kortsiktighet som försummar våra långsiktiga möjligheter till företagande, jobb och investeringar.
Många av Europas regeringar är svaga, som en kombination av svagt väljarstöd och en fragmenterad väljarkår, men också som en konsekvens av att andra styr deras agenda. I Sverige ser vi en svag regering, både vad gäller politik och vad gäller förmåga. Samtidigt har vi paradoxalt nog efter två mandatperioder av alliansregering en vänsteragenda som är starkare än på länge.
På hela vår kontinent behöver vi nu en politik som förenar respekten för den enskildes frihet och rätt med det öppna samhällets principer, med marknadsekonomi och fri handel och med en vilja att stå upp mot de utmaningar och hot vi har. Det kommer an på liberala partier, på konservativa partier, på kristdemokratiska partier och allt vad det kan heta, att våga stå för detta.
Det gäller för oss i Europaparlamentet där extremismen försvagar ansvarstagandets partier, det gäller i land efter land. I Sverige har vi i skenet av en handlingsförlamad regering och en förnyelse i alliansen alla möjligheter att leda denna utveckling.
När politiken står mellan om vi ska förnya samhället mot mer individuell frihet, med reformer för fler jobb eller en starkare stat och ökade bidrag förlorar de partier som saknar denna agenda. Vinner gör de som kan förnya Sverige och på samma sätt vinner de som kan förnya Europa. Våra möjligheter är faktiskt stora, även när utmaningarna och hoten är större än vi sett på generationer. Det gör det så oändligt viktigare att vi lever upp till det som kan och måste göras.