När Grekland nu får fyra månaders förlängning på EU:s stödprogram innebär det att den kommunistiska regeringen efter fyra veckor har flaggat ner från de vallöften man vann valet med.
Vallöften om att återställa utgifter, bidrag, pensioner och löner till de nivåer som förde landet in i krisen.
Vallöften som är ett enda stort bedrägeri baserat på samma populism som präglat andra kommunistiska regeringar.
Bara man lovar ännu mer, kör på så snabbt som möjligt med den bensin man har fått låna pengar till, förväntar sig nya lån samtidigt som de gamla ska avskrivas för att på det viset få fart på ekonomi och sysselsättning. Det är vare sig sant eller seriöst.
Grekland har sedan man själv stod utan egna pengar för sina offentliga utgifter och för sina lånebetalningar fått låna 2 000 miljarder svenska kronor garanterade av euroländerna och IMF.
Så ser den åtstramning som vänsterpolitiker beskriver kraven på reformer av utgifter och grekisk ekonomi ut.
Den grekiska åtstramningen beror på att man har gjort slut på pengarna.
Den grekiska ekonomins utveckling med reformer har fram till nu berott på att andra lånat grekerna pengar när inga vanliga långivare längre kunde göra det.
Detta har givit Grekland ett handlingsutrymme och möjligheter att genom olika spar- och reformprogram kunna återhämta sig i någon rimlig ordning.
Den beslutade förlängingen av stödprogrammet har nu avvärjt det akuta hotet som Syriza försatt Grekland med, men frågorna kring hur man ska kunna få fart på tillväxt med en företagarfientlig politik och fortsatta stora utgiftslöften kommer att fortsätta plåga grekerna – som redan har det mycket svårt efter en spenderpolitik som undergrävt landets ekonomiska förutsättningar, både vad gäller konkurrenskraft, nya jobb och tillväxt.
Den svenska vänstern med Jonas Sjöstedt i spetsen kommer säkerligen hävda att detta är en konspiration från den internationella kapitalismens provokatörer.
Så heter det alltid när verkligheten är övermäktig ansvarslöshet.
Men det finns ingen snabbare och mer tvingande väg in i den drakoniska åtstramningen än en spenderpolitik som bygger på tron att man kan finansiera höjda bidrag och ökade offentliga utgifter med lån.
När pengarna tar slut finns det inga pengar. Det vet grekerna och Sjöstedt bör veta bättre.