Vänsterpartiet har genom årtiondena hyllat, stött och romantiserat socialistisk diktatur och väpnad revolution. De kommunistiska förtryckarstaterna, ansvariga för massmord, utrensningar och förakt för människors liv och frihet fick sina gratulationstelegram på årsdagar och till diktaturens kongressföreställningar. Dagens ledning för Vänsterpartiet har inga sådana diktaturer att hylla för de har fallit. Men de gick med i det parti som hyllade socialistiska diktaturer som befriade samhällen. Jonas Sjöstedt är inget undantag. Där diktaturen stod emot demokratin vurmade han för diktaturen, liksom sin företrädare och sin företrädares företrädare, och dennes företrädare.
Fortfarande i dag ser vi att varhelst i världen någon politisk rörelse predikar revolutionärt våld och så kallad socialistisk befrielse får de Vänsterpartiets förtjusta hälsningar. Den demokratiska fernissan är tunn. Den ekonomiska politiken Vänsterpartiet står för är en blandning av den lättfärdiga populismen, där alla lovas allt i form av kortare arbetstid, längre semester, högre lön och större välfärd och oinskränkt statlig makt. Allt finansierat av skatter på företag och löntagare, där det inte finns någon gräns för hur höga skatterna kan bli, därför att Vänsterpartiet uppehåller illusionen att välfärdens gränser ständigt kan tänjas av riksdagens majoritet genom att förbjuda vinster och socialisera privat företagande.
I Vänsterpartiets samhälle är staten den fundamentala makten över näringsliv, människor och välfärd. Privat företagande och vinster är stöld från det arbetande folket. Vänsterpartiets ekonomiska program har under decenniernas lopp bytt språkbruk men logiken är att ekonomin ska ligga i statens händer och att allt annat som ligger i privata händer ska överföras i offentlig kontroll. Det är så demokrati och frihet dödas.
Det är mot denna bakgrund som jag har svårt att förstå Annie Lööfs legitimering av Vänsterpartiet som en av alla andra politiska aktörer inom demokratins ram. Föraktet för demokratin ligger i Vänsterpartiets program, som det skrivs i dag, i att man inte vill ha något rum utanför staten som ger frihet utöver den staten erbjuder. Ingen mångfald. Allt i statens händer. Allt underordnat den stora planen.
Just nu är den stora planen den ekologiska, där privat företagande och vinst är att plundra naturen. Det vore en sak om Annie Lööf debatterade om demokratins villkor och förutsättningar i insikten att Vänsterpartiets politik riktar sig mot demokratins grundläggande förutsättningar. Privat ägande, mångfald, oberoende institutioner och en begränsad stat som säkerställer människors frihet.
Istället framställs det som att det är en spännande ideologisk debatt om vänster och höger på lika villkor, som om en politik som riktar sig mot det fria samhällets förutsättningar och människors frihet är en motsvarighet till centerns stöd för marknadsekonomi. Men det är helt olika nivåer av politik det handlar om. Jonas Sjöstedt spelar sin politik på en annan plan än Annie Lööf.
Demokratin är till för att ge rum för de politiska konflikter som hör demokratin till, men de konflikter som riktar sig mot demokratin är av en annan art. Och det är därför Vänsterpartiet ständigt hamnar i en annan liga än de partier som formats ur den demokratiska värdegrunden. Stödet och förståelsen för Moskva. Stödet till komplett ansvarslös socialistisk politik i Venezuela eller Grekland. Motviljan mot ett europeiskt samarbete grundat på lag och rätt. Motviljan mot allt internationellt samarbete som bygger på fri handel och fria länders samverkan. Och föraktet för ekonomins realiteter som gör det möjligt att lova allt eftersom löftena inte är värda något.
Det formar en absolutistisk och dogmatisk syn på ekonomisk politik där Vänsterpartiets politiska krav har andra mål än att bidra till en ansvarsfull ekonomisk politik. Sjöstedts politiska agenda formas av värden utanför den demokratiska värdegemenskapen, inte som ett alternativ inom den.
Det är en sak att många av den svenska journalistikens krafter har svårt att se kritiskt på Vänsterpartiets socialistiska agenda som en motpol till friheten. Men en företrädare för ett frihetligt parti bör inte gärna se vänsterpartiets ansvarslösa populism som ett spännande ideologiskt alternativ bland andra inom demokratins ram. Att debattera Vänsterpartiets ekonomiska politik utan att sätta in den i det sammanhang som den formats i legitimerar det förakt för det öppna samhället som präglar den svenska kommunismens arvtagare.
Nu driver socialdemokraterna och Miljöpartiet igenom flera av Vänsterpartiets krav på höjda skatter, krav som formats i en politik baserad på ett förakt för marknadsekonomi och fritt företagande.
Det sker samtidigt som de rödgröna partierna tar hjälp av Sverigedemokraternas främlingsfientlighet i riksdagen för att göra det svårare för utländska löntagare från EU att få jobba i Sverige, trots att de behövs i vårt land, samtidigt som Centerpartiet och Liberalerna vill ge de rödgröna frikort för att man därmed tror sig begränsa Sverigedemokraternas inflytande. Ett inflytande som alltså de rödgröna ger dem just i den fråga där de inte bör ha något inflytande.
Alltså: Centerpartiet och Liberalerna ger ett ytterlighetsparti inflytande i den ekonomiska politiken och ger regeringen Löfven ett frikort att höja skatter för att inte en majoritet i riksdagen med Sverigedemokraterna ska kunna stoppa dem samtidigt som man låter Sverigedemokraterna bilda majoritet med de rödgröna för att stänga gränser för människor som har ett jobb. Det hänger inte ihop, det drabbar Sverige och försvagar demokratins ansvarsfulla krafter. Det kan inte vara vare sig Centerpartiets eller Liberalernas vilja.