Hoppa till innehåll

Vänsterpartiets inflytande på rödgrön utrikespolitik – artikel i Newsmill

  • av

Lars Ohly på Syninge 26 juni 2009. Fotograf: Josefin Morge

Med de rödgrönas beslut att den svenska truppen i Afghanistan ska tas hem under nästa år är det uppenbart att vänsterpartiet vunnit genom att inte ge med sig. Det sätter fokus inte bara på det faktum att Sverige därmed skulle lämna fältet fritt för talibanernas brutaliteter utan också att vänsterpartiet har ett avgörande inflytande på den rödgröna koalitionens utrikespolitik i sin helhet. 

Det kommer få långtgående konsekvenser för Sveriges förmåga och vilja att hävda demokratiska värden. Vid minnesdagen för de totalitära ideologiernas offer den 23 augusti lyste alla de tre rödgröna partierna med sin frånvaro, uppenbarligen med hänsyn till vänsterpartiets oförmåga att göra upp med historien. Kan man som enskilda partier inte hedra dem som föll offer för förtrycket vill man som regering stärka demokratins värden med historiens hjälp.

Lars Ohly kunde i radions partiledarutfrågning inte svara på om han föredrog Iran eller Israel, ett uttryck för att partiet fortfarande inte kan skilja mellan demokrati och diktatur. Det är inget enskilt eller udda exempel utan präglar Vänsterpartiets syn på världen och vad demokrati är. Precis som man under årtiondens hyllade begrepp som ”folkdemokrati” har man i dag sin alldeles egna syn på demokrati.

EU är för Vänsterpartiet en ”kapitalets union” som inte är en demokrati: ”EU fyller inte minimikraven på en demokrati.” (Partiprogrammet sid 18)

I Vänsterpartiets värld är det inte Rysslands demokratiska förfall eller diktaturerna i Mellersta Östern, Iran eller Kina som hotar de mänskliga fri- och rättigheterna. Det är andra som fördöms: ”Det förutsätter att Sverige vågar utmana USA, EU och det internationella kapitalets maktanspråk.”(Partiprogrammet sid 19)

Marknadsreformer och globaliseringen som gett miljarder människor nya möjligheter stämmer inte med vänsterpartiets karta utan man vill återgå till idéerna om politisk styrning med planekonomi. Viktig produktion ska läggas under statlig kontroll: ”Ett ökat gemensamt ägande ger oss större möjlighet att styra produktions- och konsumtionsmönster.” (Partiprogrammet sid 20)

Då är det naturligt att man programmatiskt vill att den offentliga sektorn ska växa utan någon bortre gräns: ”Den offentliga sektorn kommer att kräva en större del av den samlade nationalprodukten.” (Partiprogrammet sid 22)

Det leder till gemensamt ägda företag för att förverkliga de politiska målen:” Genom kommunalt eller statligt ägande ges de demokratiskt valda församlingarna ett övergripande ansvar för produktion av varor och tjänster.”(Partiprogrammet sid 27)

En genomgång av Vänsterpartiets program kan göras oändligt lång. Länge har dessa uppfattningar kunnat avfärdas som revolutionära drömmar och pojkboksaktig socialistisk retorik; längtan efter hjältemodig klasskamp.

Men när socialdemokraterna nu bygger en koalition med Vänsterpartiet går de inte längre att avfärda dessa som lustigt exotiska eller drömmar. Vid en rödgrön valseger blir vänsterpartiets samhällssyn och världsanalys en del av regeringens. Då kan man inte längre avfärda vänsterpartiets uppfattningar, som Mona Sahlin gjort, som drömmar.

Vänsterpartiet har fått gehör för sina uppfattningar. De rödgrönas krav på att Sverige ska verka för att amerikanska baser i till exempel Tyskland, Afghanistan eller Sydkorea ska dras hem är ett exempel. Varje kompromiss inom den rödgröna koalitionen kommer att bygga på uppfattningar som står vid sidan om den demokratisyn som är dominerande i Sverige liksom andra fria länder.

Man kommer att tvingas kompromissa med uppfattningen att den offentliga sektorn ska växa kontinuerligt, att gemensamt ägda företag är att föredra, att ekonomin ska styras av politiken, att privata alternativ är att fördöma och att det är EU och USA som är demokratins fiender. Det kommer att prägla svensk utrikespolitik och den ekonomiska politiken.

I politikens kriser och utmaningar kommer vänsterpartiet tvinga fram kompromisser med värderingar som inte har sin hemhörighet i den samhällssyn som demokratiska partier delar.

Vi ser det redan. Det uteblivna deltagandet för att fira totalitarismens offer. Kapitulationen inför talibanernas terror och brutalitet mot civilbefolkningen. Kampanjen mot amerikanska baser i utlandet. Oförmågan att skilja mellan demokrati och diktatur i frågan om Iran och Israel.

Sverige kan inte ha en regering som tvingas till färgblindhet inför demokratins gränser om vi ska kunna vara en kraft för demokrati.