Närmare 40 000 flydde under 1960-talet och 1970-talet från den antisemitism som den polska kommunistregimen piskade upp. De var bara en av de många vågor av flyktingar som kom från öst till Sverige.
Mer än 5 000 av de judar som då flydde Polen kom till Sverige, de flesta via färjan från Polen till Ystad. Där undervisade min mamma dem i svenska. De berättelser hon hörde påverkade henne djupt. För mig var det ännu en påminnelse om mänsklighetens sämsta sida.
I Ystad ligger en brygga som kallas Världens ände. Tyvärr var det sant. Där låg vår världs ände och på andra sidan Östersjön en annan värld av brutalt förtyck och fattigdom. Varenda barnunge visste hur de östtyska gränsvakterna agerade och hur djupt förtrycket var i det kommunistiska systemet.
Nazismens och kommunismens brott mot mänskligheten blev för mig den viktigaste drivkraften för att värna ett fritt samhälle med fria människor, där alla dem som relativiserar människovärde, demokrati och frihet bör hållas kort.
De som var ledande i Vänsterpartiet på 1970-talet hade gått med i ett parti som hyllade Stalins och Hitlers delning av Europa. Som applåderade när deras partiledare vid Stalins död hyllade hans gärningar. Det intressanta är inte att CH Hermansson 30 år senare ångrade ”överorden” utan att så många applåderade när en massmördare gjordes till hjälte.
De som gick med i Vänsterpartiet på 1960- och 1970-talet gjorde det med entusiasm för vad de ansåg vara befriade socialistiska paradis. Förtrycket, avrättningarna och deportationerna var bara ett pris för att uppnå proletariatets diktatur. I Sovjetunionen levde hundratusentals judar som refuseniks, utan arbete för att de ville fly ett antisemitiskt samhälle.
Det fanns inget skönt, chict eller romantiskt i detta, bara en brist på mänsklig förståelse för vad demokrati och respekt för människors värde är.
Så sent som 1989, dagar innan muren föll, gratulerade Vänsterpartiets ledare Erich Honecker det styre som präglades av avrättningar, tortyr och angiveri.
När jag i Sveriges riksdag gav stöd till de baltiska folkens frihetskamp utpekades jag som extrem tokhöger. Sveriges tystnad inför diktaturerna var en funktion av en tyst acceptans för socialistisk diktatur, i Europa och i världen.
De som i dag är Vänsterpartiets ledning gick med i ett parti som tog ställning för förtryckarna mot de förtryckta. Balter som flytt från de baltiska staterna kallades för fascister, eftersom de flytt socialismen. Vänsterpartiets hus finansierades med medel från Moskva. Så såg det parti ut som Sjöstedt, Andersson och Johnsson Fornarve gick med i.
De vill fortfarande upphäva ägandet för att förverkliga det socialistiska samhälle de ansåg ursäktade övergreppen. Konsekvensen blir inga andra företag än statens, inga andra tidningar eller TV-kanaler än statens och inga andra organisationer än dem staten stöder. Så ser ett ofritt samhälle ut.
De präglas fortfarande av blindhet inför Rysslands hot. I Vänsterpartiets partiprogram framträder Moskvas världsbild att USA, Nato, EU, Japan och länder som Sverige hotar världsfreden. Inte ett ord om Ryssland. När Castro gick bort fick han sin Stalinhyllning av Jonas Sjöstedt.
Säg inte att dessa politiker värnar frihet och rätt eller människors lika värde. Flyktingarna, historien och nuet gör det till en förolämpning av dem som drabbats. I Europaparlamentet träffar jag dagligen många av dem som led. De har svårt att förstå att diktaturens vänner skulle vara demokratins skydd.
Sverigedemokraterna präglas av främlingsfientlighet i konflikt med grundläggande värden, men det frigör inte Vänsterpartiet från sitt brutala arv eller den totalitära samhällssyn man fortsatt arbetar för.