Flera av mina vänner i min partigrupp i Europaparlamentet – EPP-gruppen – har ett kriminellt förflutet. De arresterades, deporterades och förföljdes av regimer som betecknade dem som kriminella på grund av deras politiska eller religiösa tro. Andra levde i skuggan till det vanliga samhället, i skymundan för att inte bli föremål för den kommunistiska maktapparatens säkerhetsorganisationer.
Dessa, de tidigare kriminella, tillhör dem som jag är mest stolt över att vara god vän och kollega med. De stod upp för friheten och för sina egna uppfattningar mot ett totalitärt system som kvävde frihet och mänsklig utveckling.
Det fanns ingen ände på vilka brutaliteter Sovjetunionens och Östeuropas kommunistiska regimer tillgrep för att upprätthålla sin makt. Tusen och åter tusen deporterades från sina hem i Estland, Lettland och Litauen. Miljoner människor avrättades i storskalig terror. Man har beräknat att Stalin tog livet på mellan 30 och 50 miljoner människor. Och än fler tvingades leva i ofrihet, förnedring och fattigdom. Den terror som Lenin och Stalin utvecklade motsvarar den som vi i dag ser praktiseras i Mellanöstern.
Terror. Tortyr. Avrättningar och förföljelse. Total lydnad till Moskva. Planekonomi och socialism. Det finns i Europaparlamentet inte bara de som blev förklarade kriminella utan också många som tillhörde dem som regerade och förklarade oppositionella för kriminella. De finns i den kommunistiska gruppen där många öppet försvarar den gamla tidens diktatur. Och det finns transformerade gamla kommunistpartier som har blivit socialdemokratier. Men det finns oavsett vad de kallar sig i dag många som aktivt ställde sig i diktaturens tjänst.
I Sverige har vi det motsvarande. Ända in i början av 1990-talet skickade Vänsterpartiet gratulationer till sina vänner och kolleger, förtryckarna och mördarna, för att de hade lyckats så väl med proletariatets revolution, för de många revolutionära framstegen för folket och för att de förverkligade, som det hette i Vänsterpartiets olika program, socialistiska paradis. Ingen kan säga att vi inte visste vad som pågick bakom järnridån och muren. Vi visste. Gränsvakterna. Gulag. Skenrättegångarna. Förtrycket. Diktaturen. Avrättningarna. De skapade svältkatastroferna för att tvinga till lydnad. Föraktet för människolivet och för demokratin. Från Wallenberg till Solzjenitsyn och från vanliga reportage och turisters resor. Kunskapen om det totalitära förtrycket var totalt. Och det var just därför också hyllat av dem som såg det samhällssystemet som ett föredöme.
De engagerade sig i ett parti som hyllade förtrycket, som lovordade planekonomin som ledde till köerna och som gratulerade till framgångarna. Decennium efter decennium. Med tårar, som man själva har uttryckt det, tog man farväl av muren och planekonomin. När andra jublade över sin frihet kände de svenska kommunisterna ångest och saknad över det som gick förlorat. Så såg det parti ut som Gudrun Schyman var aktiv i. Sådan var den socialism som Lars Ohly stod för, som medlem och som partiledare. Och så såg det parti ut som Jonas Sjöstedt och i princip alla andra av dagens ledande företrädare blev engagerade i.
De som en gång hyllade denna diktatur är knappast de som är demokratins främsta försvarare. När demokratin och friheten hotas är det inte dem vi ska lita på. Det borde Löfven tänka på lite mer när han funderar på med vem han förhandlar sin regeringspolitik med.