Svält, barnadödlighet och mord. Venezuela står i en politisk katastrof och i en ekonomisk misär som i grunden är obegriplig – om man inte ser till den politik som förts. Ett av Latinamerikas potentiellt rikaste länder har förlorat välstånd, välfärd och frihet som en konsekvens av en socialistisk och populistisk politik. Det är en politik som svenska Vänsterpartiets företrädare har hyllat de senaste 15 åren fram till dess att misären blev för uppenbar och förtrycket omöjligt att se som något annat än en diktatur.
Hela vägen fram till realsocialismens verklighet har Vänsterpartiet, inklusive Jonas Sjöstedt och en lång rad andra ledande företrädare, hyllat en ekonomisk politik där de hävdat att allt kan bli gratis så länge kapitalister beskattas mer. Det har aldrig funnits en gräns för hur mycket offentliga utgifter kan höjas eller för hur mycket skatten för de så kallade rika kan höjas. Alltid har de hävdat att det alltid finns mer pengar att ta genom att höja skatterna.
Det är den politiken som kommit att bli till verklighet i Venezuela. Som så ofta tidigare – Sovjet, Kina, Nordkorea, Kambodja – blev resultatet att den maten som skulle vara gratis inte längre fanns. Det är inte en slump utan en konsekvens. När skatterna ständigt höjs förlorar företag sin möjlighet att överleva. När företag inte längre kan tjäna pengar på att tillverka eller distribuera upphör tillverkningen och distributionen.
När fattigdomen kom krypande attackerade Vänsterpartiets vänner i Venezuela kapitalisterna för detta. Det hävdade att deras politik fungerade och i stället för att stoppa den annalkande katastrofen lade de till nya politiska regleringar som snöpte frihet och företagande ännu mer. När demonstrationerna mot fattigdomen, misskötseln av landet och den växande ofriheten tilltog slog regimen ner dem med en järnhand. När folket valde ett parlament som ville göra upp med den ansvarslösa politiken vakantsatte regimen parlamentet och satte in våld mot demonstranterna. Trots allt detta hyllade Vänsterpartiet 2017 den venezuelanska regimens revolutionära ansträngningar i årets demonstrationståg under första maj.
Det är inget nytt i att Vänsterpartiet har hyllat regimer och rörelser långt till vänster om demokratin och friheten. Sovjetunionen. Östtyskland. Kuba. I stort sett varje öststatsdiktatur fick årsdagsgratulationer och hyllningsbesök ända fram till att adressaterna hade upphört. Kambodja. Vietnam. Nordkorea innan den diktaturen blev för vidrig till och med för Vänsterpartiet.
Vänsterpartiet har inte bara hyllat den venezuelanska diktaturen utan även den ekonomiska politiken där som ett prov på progressiv reformpolitik av samma slag som partiet själv för fram i Sverige. De har varit fullständigt okänslig för konsekvenserna av att avskaffa marknader, skatta bort företag och företagare och underminera de offentliga finanserna.
Det är nämligen en blåkopia av vad Vänsterpartiet vill driva igenom i Sverige. Göra det mesta gratis eller subventionerat, öka offentliga utgifter oavsett budgetregler, finansiera det med höjda skatter och där befintliga förmögenheter och sparkapital är ett sätt att finansiera ständigt växande löpande utgifter. Förbjuda företag att gå med vinst, bekämpa företagande och betrakta vinsten som stöld.
Det är detta parti – okänsligt för demokratins gränser bevisat både genom historien och denna nutid – som Socialdemokraterna har som sin budgetkoalition. Inte bara för att med deras röster säkra en majoritet utan för att med deras åsikter och populism forma en ekonomisk politik och en budget med skatter och utgiftsökningar. Socialdemokraterna formar sin regeringspolitik med ett parti som för en populistisk och dogmatisk socialistisk politik till vänster om demokratin. Det är en politik som hotar välfärd, företagande och jobb lika mycket här som i Venezuela. Skillnaden är att Vänsterpartiet inte har makten. Socialdemokraterna ger dem däremot inflytande där de kan skada oss som mest.