Den svenska skolan har under lång tid präglats av växande problem. Sjunkande kunskapsresultat, uppenbara ordningsproblem och oförmåga att ge elever behörighet att läsa vidare. Det hänger knappast samman med att den svenska skolan har fått minskade resurser. Tvärtom, skolan liksom den övriga offentliga välfärden under lång tid fått växande anslag, både genom särskilda politiska beslut och genom ökade skatteintäkter. Ett problem är snarare att skolan har fått allt fler uppgifter av social eller politisk karaktär som satt kunskapsmålet på undantag.
Allt detta är ett stort problem. Många elever går i skolor som saknar ordning och reda, där lärarna slits ut samtidigt som eleverna helt enkelt inte rustas för livet. De får i många fall kunskaper som är otillräckliga, som snarare riskerar att leda till arbetslöshet än arbete. En del i detta problem är den länge pågående nedmonteringen av kunskapsbegreppet som gått parallellt med nedmonteringen av lärarnas roll och auktoritet i skolan.
Det är ett allvarligt problem i det svenska samhället som leder till förstärkt utanförskap och segregation, som motverkar en fungerande arbetsmarknad och inkludering av unga människor i samhället.
I detta läge anstränger sig betydande delar av den svenska vänstern och även företrädare som anser sig liberala för att angripa friskolorna, som till en betydande del har vuxit fram på grund av den offentliga skolans misslyckanden och tillkortakommanden och för att de gett möjligheten att välja en annan inriktning, en annan pedagogik och framförallt ett tydligt kunskapsfokus. I andra fall har friskolorna gett möjligheten att välja bort en skolmiljö som inte har passat en flicka eller pojke, där andra elever skapat en plågsam miljö eller där det helt enkelt gått snett. Inte minst för elever med särskilda behov har friskolor för många blivit en utväg.
Inom vänstern är irritationen stor över att ett annat skolsystem än det som politiker styr över visat sig vara mer attraktivt och gett bättre resultat. Det finns många som har vänt på siffrorna, men jämför man likvärdiga skolor på samma ort eller jämförbara orter faller resultaten i de fristående skolorna ut bättre, men än mer viktigt är att på orter där det finns friskolor tenderar alla skolor fungera bättre.
Fristående skolor skiljer sig på flera sätt från de kommunala. De kan inte gå dåligt. Då förlorar de elever och underlag och tvingas stänga. Så har också skett i flera fall. Även detta har vänsterns olika falanger kritiserat, trots att det borde välkomnas att dåliga skolor avvecklas. Går de bra kan de däremot växa och bli fler.
Problemet är att kommunala skolor som är dåliga i stort sett aldrig avvecklas – det finns enskilda undantag som när avvecklingen gett elever nya chanser – utan ständigt värnas av kommunala beslutsfattare och skattepengar utan krav. Det är det faktum att så många skolor med dåliga resultat – ofta skolor som är dåliga – drabbar elever och drar ner den svenska skolans resultat. Att vi har många fristående skolor med bra resultat är inte en del av detta problem. Tvärtom.
Likväl är det för regeringen och vänstern friskolorna som är den stora utmaningen, inte den svenska skolans misslyckande att ge en bra utbildning. Därför angriper de hellre friskolor än den egna politikens misslyckande. Det är cyniskt och ansvarslöst.
Friskolorna i Sverige är ett unikt system. Där har kritikerna rätt. Det är nämligen unikt i den bemärkelsen att alla elever har en möjlighet att välja oavsett föräldrarnas rikedom och inkomster. Därvidlag skiljer Sverige sig från i stort sett hela världen. Det borde vi vara stolta över. Men vänstern är inte stolt över detta eftersom de upplever friskolorna som ett underkännande av den egna tanken att det offentliga ska kontrollera och styra all välfärd.
Och de har rätt i detta. I Sverige går närmare 400 000 elever i friskolor. Det kan sägas vara 400 000 val som underkänner den kommunala skolan, om man ser det ur vänsterns perspektiv. Till en del är det sant.
Hade den kommunala skolan varit tillräckligt bra hade omfattningen på friskoleval inte varit så stort som det är. I gymnasiet där elevernas val påverkar dem ännu mer är det en fjärdedel som väljer en fristående skola. Det gör de eftersom de tror mer på den, gillar de alternativ de väljer mer och vill ha bästa möjliga skola för sin framtid.
Det borde alla välkomna, men det gör inte friskolemotståndarna som vill att eleverna ska finnas till för de kommunala skolorna, istället för att det samlade skolväsendet – kommunala skolor och friskolor – ska finnas till för eleverna och deras framtid.
Det är således 400 000 elevers val som vänstern på olika sätt vill komma åt. För att göra detta använder man sig av många myter.
En är att friskolorna bara ”plockar russinen ur kakan” – ett nedsättande uttryck om elevers egna val. Numera är det legitimt för alla att elever vill välja bästa möjliga skola för sin framtid, utom för vänstern. Nu är emellertid denna myt fel eftersom alla kan söka till och har råd att välja en friskola, till skillnad från andra länder. Många friskolor har utvecklat en inriktning mot att hjälpa elever med särskilda behov. Något som skolverket i en numera rätt gammal studie har påpekat, i strid med aktionsrörelserna mot friskolors felaktigheter
https://www.lararen.se/nyheter/senaste-nytt/elever-med-sarskilda-behov-gar-till-friskolor . Den inriktning som då beskrevs har blivit tydligare i dag,
En annan myt är att bara barn till rika föräldrar kan välja. Det är som sagt fel eftersom Sverige till skillnad från andra länder, där bara barn till rika föräldrar kan välja, gör det möjligt för alla. Oavsett inkomst, oavsett var man bor och oavsett var man kommer ifrån.
En tredje är att fristående skolor ger glädjebetyg till skillnad från kommunala skolor. Problemet här är att vi inte har fungerande kontroller som gör att allas kunskaper kan jämföras med varandra och mot de krav vi ställer. När olika skolresultat har jämförts med varandra tenderar friskolor att klara sig bättre. När kommuner som har en stor andel friskolor jämförts med kommuner utan friskolor så ser skolresultaten överlag bättre ut där det finns friskolor.
Felaktiga betyg anses alltid ha getts i alla skolor, men det är vare sig bra för elever eller skolor att systematiskt ge fel betyg. Ett problem som vi har i det svenska skolväsendet är att elever med godkända betyg från gymnasier inte klarar grundläggande kurser på universitet och högskolor. Det är ett problem som synes vara större för elever från kommunala skolor än från fristående, men konstigt nog finns inga tydliga data på detta. Det är ett systemfel.
En fjärde myt är det mer marxistiska argumentet som förenar vänsterns friskolemotståndare med många andra och det är att vinst är stöld – i alla fall när det gäller friskolor. I det argumentets förlängning tar friskoleföretag resurser ut ur skolan på elevernas bekostnad och berikar sig själva med hänsynslösa, eller som det heter ”oreglerade vinster” som gör skolan sämre.
Det är som om SAAB skulle bygga sämre flygplan för att man går med vinst, att LKAB tar malm från det svenska folket och att Volvo skörtar upp sina kunder och ger dem sämre bilar, att privata hotell till skillnad från kommunala skulle vara sämre och därför väljas bort. Att alla byggföretag som bygger skolor, eller vägar gör dem mindre för att kunna gå med vinst, att alla städföretag städa sämre på grund av vinsten och så vidare. Så är det förstås inte. Vinsten är ett uttryck för en effektiv och förnyande verksamhet som i sig själv skapar värde. Bara de som tror att skola bara kan bedrivas på ett enda sätt, tror att vinsten utarmar verksamheten. Och det är deras tro som är problemet, inte att andra visar att de har fel.
Tanken på att vinst är stöld formade planekonomiernas misslyckade system, som misshushöll med mänskliga resurser liksom med alla andra. De system som tillåtit fritt företagande, vinster som ger växt och utveckling och som dessutom stimulerar mångfald har däremot gett både medborgare och samhällsekonomier en välfärdsutveckling som vänstern alltid förnekat möjligheten i.
Den vinst som vissa friskolor ger är ett tecken på att de uppskattas, ger dem möjlighet att växa så att fler kan gå i dem och beror bland annat på en bättre organisation och effektivitet som ger bättre kunskaper och sätter lärare i centrum. De som inte lyckas med detta riskerar att förlora elever och kommer till skillnad från kommunala skolor som misslyckas läggas ner.
Den femte myten är just påståendet om den oreglerade vinsten. Den är vare sig oreglerad till sin form eller till sin omfattning. Aktiebolagslagen anger mycket noggrant vad som är vinst och hur den ska regleras. Vinsten beskattas, till skillnad från vad vänstern påstår om friskolorna, och utdelningen till aktieägare beskattas också, till skillnad från vad vänstern hävdar.
Till sin omfattning finns det inget skolföretag som går med särskilt höga vinster, däremot med vinster som gör det möjligt att betala det kapital som gjort det möjligt att investera och att växa vidare om det finns efterfrågan. Om bra skolor kan växa vidare och ta emot fler elever minskar köer och behovet av att bekymra sig över dem. Utan vinst är det inte möjligt att investera i friskolor och därmed heller inte att välja. Och det är ju det som vänstern och friskolemotståndarna vill.
De som stör sig på att friskolor går med vinst borde störa sig mer på de kommunala skolor som uppenbarligen inte använder sina resurser väl. De är långt fler än de fristående och ger i normalfallet sämre resultat vad gäller elevernas kunskaper. Friskolornas vinst är nämligen inte bara ett betyg på deras egen verksamhet, och hur den uppskattas av eleverna, utan ett spegelvänt betyg av de kommunala skolorna.
En sjätte myt är att friskolorna har hemligstämplat sina resultat och sin verksamhetsinriktning. Det är fel. Det är SCB som plötsligt gjorde detta våren 2019. Detta mot friskolornas vilja. För friskolor är det en självklar fördel att redovisa resultat, än mer självklart är det för elever och föräldrar att man ska kunna jämföra. Det ingår däremot i den aktivistiska vänsterns budskap att demonisera friskolor som hemliga vinstmaskiner som aktivt förstör skolan och struntar i elever, ungefär som man alltid brukar gestalta marknadsekonomin och idolisera planekonomin. Även här är avståndet mellan myt och verklighet stort.
En sjunde myt är att friskolor tar sina pengar till skatteparadis, varför de nu skulle göra det. Det har inte kunnat visas och om det är penningtvätt och skatteflykt är det ett lika allvarligt brott som i alla andra fall och ska åtgärdas genom rättsstaten istället för påhittade rykten.
En åttonde myt är att friskolesystemet tillåter islamistiska skolor och skolor som förvrider barnens sinnen. Så är inte fallet. Tvärtom. Skollagen är friskolornas grundläggande utgångspunkt, och de som bryter mot lagen ska straffas och som konsekvens ska skolorna förlora sitt tillstånd. Tyvärr är det sant att det finns friskolor av detta slag, men det beror inte på friskolesystemet utan på att de inte övervakats och kontrollerats inom ramen för skollagen. Det är lika illa oavsett om det är en fristående skola eller en kommunal skola som bryter mot skollagen. De som begår brott ska straffas istället för att man avskaffar de lagar som ger det stora flertalet möjlighet att bidra till elevers möjligheter.
En nionde myt är att friskolorna har en orättfärdig intagning, så därför bör man lotta ut platser istället för att tillåta köer. Det är ett argument som går på tvärs mot alla argument om att friskolor är dåliga och därför bör avvecklas. Nu är de plötsligt så bra att de ska lottas ut. Problemet med lottning är att man tar ifrån föräldrar och elever möjligheterna att välja och låta sina egna val och ansträngningar ge resultat. Ett annat problem är att om man lottar ut platser lottar man också ut sämre skolplatser till dem som vill få en plats som man anser är bättre för dem.
Men det stora felet är att man med lottning gör det meningslöst att utveckla bra skolor som får bättre resultat, samtidigt som bra skolor inte får tydliga signaler om att investera mer och växa. Lottning stimulerar det bestående medan köer driver fram förändring. Det bästa sättet att hantera köer är nämligen att bli av med dem, inte konservera och leva med dem genom lottning.
En tionde myt är att offentlighetsprincipen borde gälla för friskolor lika väl som för kommuner. Det är missförstå vad offentlighetsprincipen handlar om. Den handlar om den offentliga maktutövningen. Privata företag står utanför den offentliga maktutövningen och den politiska styrningen. Det är en förutsättning för mångfald och ett samhälle utanför den styrande maktens omedelbara kontroll. Privata företag som levererar till stat och kommun står inte under offentlighetsprincipen, så ej heller LKAB eller något annat statligt företag. Däremot står de under den insyn som aktiebolagslagen kräver och de lagar som Riksdagen stiftar. Inom skolområdet ska självfallet gälla transparens och öppenhet vad gäller verksamhetens innehåll och resultat i form av betyg. Det är en förutsättning för konkurrens, nya satsningar och innovationer liksom valfriheten.
En elfte myt är att möjligheten att välja skola skapar segregation. Det är en direkt förvanskning av verkligheten som möjligtvis kan framstå som sant ur den priviligierades perspektiv som inte ser och upplever de konsekvenser som social segregation och utanförskap vuxit fram i Sverige. En skolgång som följer den sociala segregationen och bostadsområdenas utanförskap dömer unga människor till en i allra högsta grad segregerad skola, som de inte kan bryta sig ut ur genom egna val.
En tolfte myt är att Sverige är unikt genom att vi har en stor omfattning av friskolor som många går i. Det är fel. Det som däremot är sant är att Sverige skiljer ut sig från andra länder genom att alla elever kan välja skola, oavsett föräldrarnas rikedom eller inkomster. Därför har vi inte två olika system där priviligierade barn går i skolor vid sidan om den offentligt finansierade skolan utan ett system där alla skolor är möjliga att välja för alla elever. Det tar inte bort köproblematiken men just den belyser just att det fria skolvalet inte är förunnat bara några få utan alla. I så fall hade vi inte haft några köer.
Köproblematiken löser man som sagt inte genom att lotta ut de dåliga skolorna på elever, och låta dåliga skolor leva kvar som om eleverna är till för skolan och inte tvärtom, utan genom att bra skolor kan växa och bli fler. Den mediala kampanjen mot friskolor riktar sig cyniskt mot alla dem som vill välja en bättre skola.
En trettonde myt är att skolpengen innebär en fri dragningsrätt på statens pengar. Så är det inte. Skolpengen motsvarar den kostnad som faller på varje elev i ett samhälle med skolplikt och där skolan är till för alla. Den följer eleven. Den blir inte större för att man väljer en skola som man anser vara bättre för att man anser den vara bättre för eleven. Skolpengen är en del av de skattepengar vi betalar och följer i det här fallet den enskildes val istället för politikernas beslut.
En fjortonde myt, och den är på sätt och vis den mest allvarliga, är att det är friskolorna i Sverige som är problemet med skolväsendet. Då har man inte sett och förstått den svenska skolans kris vad gäller ordning och förmågan att ge elever de kunskaper de behöver för att läsa vidare, bli en del av samhället och kunna få de jobb som arbetsmarknaden erbjuder.
Den absolut största andelen av svenska skolor är kommunala. De som inte lever upp till kraven får likväl fortsätta med ständigt nya terminer av elever som inte får de kunskaper och den utbildning de behöver. Det är i de kommunala skolorna som resultaten sviktar som allra mest. Det finns även friskolor som lyckas dåligt. Om de inte lever upp till skollagen ska de läggas ner. Om de lyckas dåligt kommer de att försvinna. Till skillnad från de kommunala skolorna som lever vidare oavsett resultat.
Friskolorna har ett tydligt bättre resultat än kommunala och är inte problemet i Sverige. Tvärtom har friskolor gett 400 000 elever bättre möjligheter och en för dem en bättre skola.
Det stora problemet med denna myt är att den skiftar fokus bort från den svenska skolan och gör skoldebatten till en fråga om det är ett problem att en del skolor till skillnad från andra lyckas bättre och att elever kan välja dessa. Att osynliggöra den svenska skolans problem genom att kampanja mot att bra skolor ger ett överskott är cyniskt.
Debatten om den svenska skolans resultat är uppenbarligen för vänstern svårare att ta än att falla in i den decennielånga kampen mot vinst och företagande. Även om verkligheten alltid har gett dem fel har de ständigt retoriken med sig. Det som är utanför politikens kontroll är ett bakslag för dem som vill att det offentliga ska kontrollera allt och att alla elever ska hålla sig inom det offentligas system.