På väg från ett Washington med väder som en skön svensk sommardag. Någon överenskommelse kring valutakurser blev det inte, och det var väl knappast sannolikt heller. Sannolikheten att Kina på grund av yttre tryck skulle ändra sin valutapolitik är väldigt liten. Skälet till att frågan likväl är ständigt aktuell är att alltför många tror att en starkare renminbi är lösningen på nationella och regionala ekonomiska problem. Så är det inte.
Det i särklass största problemet i USA är det faktum att man oavsett valutakurser har överspenderat och fortsätter att göra det, med hjälp av kinesisk finansiering. Frankrike som söker göra valutakursfrågorna och behovet av en ny internationell reglering av valutor till en huvudfråga under landets ordförandeskap av G20 har betydligt större problem med sin konkurrenskraft och sitt budgetunderskott än eurozonens handelsbalans med Kina. EU som sådant har inget problem med sin bytesbalans. Det är inom EU som de stora underskotten finns och de beror på bristande konkurrenskraft i flera länder och på att ett antal andra länder har en internationell konkurrenskraft som drar europeisk export. Den tyska exporten drar Frankrikes export till Tyskland och på motsvarande sätt även för andra länder.
På motsvarande sätt är det inte självklart att en svagare renminbi skulle lösa konkurrensproblemen i Europa eftersom flertalet stora europeiska exportföretag är beroende av den kinesiska importen för att kunna förbli konkurrenskraftiga globalt. Och det samma gäller USA, med en export som i stor utsträckning får sin konkurrenskraft genom sammansättning eller produktion i Kina. Den intresserade kan titta på närmaste Iphone, där står det ”Designed by Apple in Californa” men Assembled in China”. Och designen står för den absolut största delen av varuvärdet. Dyrare sammansättning i Kina minskar konkurrenskraften för en produkt som till mer än 70% har sin värdeuppbyggnad i USA.
Detta förhindrar inte att det vore bra, inte minst för kineserna själva, med en starkare valuta. Det skulle innebära större importkraft och större välstånd. Det skulle också innebära minskad riskexponering av lån till USA där tron på att man kan öka skuldbördan inte verkar ha några begränsningar. Det är vare sig bra för Kina eller USA. En fortsatt diskussion om flexiblare valutor är på sin plats men får inte stå i vägen för överenskommelser om globala finansmarknader och gemensamma institutioner, vilket är fallet nu.
Framförallt får diskussionen om globala valutakurser och internationella transaktionsskatter, som Frankrike verkar vilja se som de stora globala förändringarna, skymma behovet att den bästa vägen till sunda globala marknader är reformer i de länder som har stora underskott. Lösningen på Frankrikes eller andra europeiska länders problem ligger inte i globala lösningar utan i nationell reformpolitik, även om det möter motstånd på gator och torg.