Sedan friskolereformen infördes har antalet friskolor ökat dramatiskt. Det beror självfallet på något. Elever och föräldrar har valt något annat än den kommunala skolan för att få något bättre. Friskolorna dominerar bland de skolor som har bäst resultat och kvalitet. Det är många som gjort dessa val. Mer än 200 000 elever går i fristående skolor. Nära en fjärdedel av gymnasieeleverna går i friskola. Och 15 procent av grundskoleleverna gör det. Och allt fler fortsätter att välja friskolor.
I de kommunala skolorna har vi både bra och dåliga resultat. Men det är uppenbart att de skolor som präglas av störst problem är kommunala. Fristående skolor som är dåliga läggs ner. Kommunala skolor läggs sällan ner utan får fortsätta. De gånger man har lagt ner en kommunal skola har eleverna fått tillträde till en annan bättre, kommunal eller fristående. Det är inte ett bekymmer att dåliga skolor läggs ner, det är däremot ett utomordentligt stort bekymmer att elever får gå i dåliga skolor och att dessa får fortsätta ge dålig utbildning termin efter termin.
Värt att notera är att i de kommuner där det finns gott om friskolor är också skolresultateten bättre, oavsett skolform. Möjligheten att välja och konkurrensen i sig ger bättre, effektivare och mer välskötta skolor där lärarnas insatser står i centrum.
Motsvarande gäller inom vård och omsorg. Privata välfärdsverksamheter har gett valfrihet, mångfald och ökad tillgänglighet. I undersökning efter undersökning visar det sig att de privata alternativen står sig bättre vad gäller kvalitet, tillgänglighet och service än de kommunala. Om en privat verksamhet skulle ägna sig åt vanvård läggs den ner, antingen av kommunen som upphandlar tjänster eller genom att de som själva väljer väljer något annat. Vi har i dag en omfattande privat välfärdsverksamhet som kommer ur det enkla faktum att medborgare själva, och kommuner, har valt privat verksamhet eftersom den är bättre, mer ekonomisk och fungerar bättre än de kommunala som man valt bort.
Det är mot denna bakgrund alltid lika förvånande att det är vänsterns bekymmer över att företag som går med vinst får styra över medborgarnas valfrihet, mångfalden och dynamiken av många alternativ och hög kvalitet. De privata alternativens vinster borde istället peka på hur mycket bättre kommunala verksamheter skulle kunna vara när det gäller kvalitet och hushållning med skattebetalarnas pengar.
Om en välfärdsverksamhet, en skola, en öppenvårdscentral, ett sjukhus eller ett äldreboende eller en omsorgsverksamhet inte håller måttet bör den stängas. Om medborgarna oavsett det inte anser att den ger dem det de vill ha eller behöver bör de fasas ut genom att de väljs bort. Det innebär att vi har två olika nivåer för kvalitet och service. En grundläggande och mätbar, som handlar om kvalitet och trygghet. En högre nivå som handlar om den enskildes upplevelser och önskningar.
Utifrån detta perspektiv är det inget problem att välfärdsföretag går med vinst. Uppfyller de inte grundläggande krav kan de avvecklas. Slarvar de med kvaliteten och med användarnas krav försvinner de och drabbas av förlust. Det är däremot ett problem att kommunala verksamheter som vare sig uppfyller den grundläggande kvaliteten eller användarnas egna personliga krav kan fortsätta utan att läggas ner men ständigt växande kostnader som drabbar välfärden.
Det är dags att välfärdsdebatten handlar om välfärd, kvalitet, valfrihet och mångfald istället för om vänsterns motvilja mot vinster. Det är nämligen välfärden, kvaliteten, valfriheten och mångfalden som har lett till att så många väljer privata alternativ.