För det första är det som sänkt Grekland att man under årtionden har levt över sina tillgångar och använt offentliga utgifter till att belöna olika grupper i samhället med privilegier och ekonomiska förmåner. Grekland har tillämpat den yttersta motsatsen till svältpolitik och det har sänkt ekonomin eftersom det lett till att man gjort av med de pengar man hade liksom de pengar man inte hade. Det har inte bidragit till den grekiska ekonomins utvecklingskraft. Den har underminerat konkurrenskraft, konkurrens och förnyelse.
För det andra har är det som skapat underskotten i de offentliga finanserna de långvariga underskotten mot omvärlden. Det är också detta som har lett till attt Grekland har en så omfattande utlandsskuld. Det är underskotten i handelsbalansen som underminerade också de spanska och portugisiska ekonomierna. Att Spanien hade balans i sina offentliga finanser innan krisen 2008 förändra inte det faktum att landet levde över sina tillgångar och underminerade sin konkurrenskraft.
För det tredje har en lång rad länder med motsvarande krisproblem som Grekland tagit sig ut ur problemen genom att hantera dem istället för att skjuta dem framför sig. Lettland hade en djupare kris men tog itu med problemen, behöll den fasta växelkursen för att skapa trygghet åt investerare och minskade offentliga utgifter till vad man kunde betala. Spanien och Portugal har något långsammare börjat göra detta men med resultat att man sakta växer ut ur krisen. Grekland hade påbörjar en krishantering under regeringen Samaras med besparingar och reformer. Det som Vylder kallar svältpolitik. Det ledde till att landet fick fart på tillväxten, lägre arbetslöshet, prognoser om euroområdets högsta tillväxt för 2015. Det var konsekvensen av Vylders svältpolitik.
Regeringen Tsipras gjorde tvärtom och höjde bidrag. ökade utgifter, sa nej till reformer och krävde mer pengar från omvärlden. Det ledde på bara någon månad till ett fritt fall i ekonomin, minskade skatteintäkter med 20 %, utebliven tillväxt och uteblivna investeringar samt i dag stängda banker där pensionärer och löntagare knappt kan få kontanter och företag inte längre kan bedriva verksamhet. Det är denna expansiva politik som Vylder menar är motsatsen till svältpolitik. Det är så uppenbart förvirrat att det är häpnadsväckande. Svälten är nu ett reelt hot i Grekland.
För det fjärde har omvärlden, vare sig EU eller IMF krävt någon svältpolitik. Tvärtom har man lånat Grekland betydande belopp för att mildra krisens verkningar och ge tid för reformer. EU har lånat och garanterat lån för motsvarande 2000 miljarder svenska kronor. Det har mildrat det faktum att grekerna måste anpassa sina utgifter till de inkomster man kan utveckla. Det är omvärlden som har motverkat Vylders så kallade svältpolitik i Grekland. Problemet är att Tsipras har fört in landet i en riktning som motverkar tillväxt, löner och skatteintäkter. Man måste som nationalekonom vara blind för det som skett i Grekland sedan januari för att inte se att det finns problem med en politik som bygger på utgifter som saknar inkomster.
För det femte hjälper en skuldavskrivning inte om man fortsatt måste låna för att klara konsekvenserna av en ekonomisk politik som ger ett fritt fall.
För det sjätte har Grekland fått betydande skuldavskrivningar. Lånen till privata långivare är avskrivna med 90 %, något som bland annat ledde till de betydande problem som cypriotiska banker råkade ut för under 2013. Lånen från eurogruppens länder är så ytterligt förmånliga att de i praktiken är även de en skuldavskrivning. De är till mycket låga räntor, lägre än vad långivarna betalar, de har en löptid som innebär att de ställer krav en på skuldtjänstbetalningar först några år in på 2020-talet. Det innebär i sin tur att den mycket höga statsskuld Grekland i dag skulle med förra årets tillväxt varit nere i 120 % 2020. Det är högt men motsvarar en lång rad andra länders skuldproblem. Och även för dem är den centrala frågan inte hur stor statsskulden är utan vilka krav den ställer på löpande betalningar. Grekland är den låntagare i världen som är mest gynnad av sina långivare. Och lånen är inte ett uttryck för Vylders svältpolitik utan för en vilja att hjälpa, att stabilisera och underlätta en anpassning till ekonomins verklighet.
För det sjunde är det ingen som har avskrivit att ytterligare delar av lånen ska avskrivas. Men det är ingen som vill göra detta så länge Grekland för en politik som ökar lånebehov och beroende till omvärlden och som gör att lånen finansierar en politik som leder till fattigdom, och svält. Att långivande länder ställer krav för att kunna besluta om att deras skattebetalare ska riskera sina pengar, sin välfärd och sina pensioner har inte ett skvatt med svältpolitik att göra utan en vilja att hjälpa och dels en vilja att stödja nödvändiga reformer.
Vad gäller den svenska 1990-talskrisen som Vylder refererar till inträffade den inte 1992, annat än i den socialdemokratiska historieskrivningen. Den utbröt 1989 på grund av skenande utgifter och ständigt växande skatter som slog ut jobb, företag och konkurrenskraft. Kombinationen av ökade utgifter och stigande skatter ledde också till snabbt växande investeringar i tillgångsvärden och framväxande bubblor. Det är en upprepning av detta som vi måste vara varsamma på idag, inte att vi håller ordning och reda i offentliga finanser och konkurrenskraft.
Vylder har fel på alla relevanta punkter i sin beskrivning av Greklands problem. Och allra enklast uttryck för detta är självfallet att när omvärlden vill låna Grekland pengar är det för att motverka svältpolitik. Tyvärr driver Tsipras och den grekiska regeringen nu en politik som ger arbetslöshet, vikande skatteintäkter och ökade finansiella problem. Det är svältpolitik. Och den kan fortgå på grund av att det är alldeles för många vänsterekonomer som försöker hävda att ökade utgifter och underskott löser problem.