Fria media måste vara fria
Ett annat land?
Regeringschefen hotar att dra in den privata TV-kanalens sändningstillstånd om inte rapporteringen under valkampanjen blir av bättre kvalitet. Den statliga TV-kanalen bedriver ett hemligt intervjuprojekt med presidenten för att skriva hans historia när han avgår.
Den som har fått regeringschefens förtroende att dokumentera hans politiska gärning får också den statliga televisionsledningens förtroende att dagarna före valet intervjua och analysera regeringspartiets företrädare och oppositionens. Oppositionens företrädare behandlas däremot nedlåtande och ilsket. Den statliga TV-chefen får beröm av regeringschefen för en bra valrörelsebevakning.
Några dagar före valdagen genomför det statliga TV-bolaget ett programprojekt som bygger på att man särskilt har valt ut företrädare för det största oppositionspartiet i dolda intervjuer där intervjuaren driver dem att anpassa sig till hans frågor. Det blir också häpnadsväckande svar. De intervjuer som ger mest skandal blir de som visas. Som av en händelse är det kommunalt förtroendevalda för oppositionspartiet som intervjuas. Andra partier intervjuas inte i samma utsträckning eftersom det, enligt den statliga televisionen, var svårt för den att hitta deras företrädare.
Redaktionens principer för att välja de partier och företrädare man intervjuar hålls hemligt för offentligheten. Påståendet att man inte kunde finna företrädare från några av de andra partierna revideras när det visar sig att de har funnits på samma platser som det stora oppositionspartiets företrädare. Programmet kostar oppositionspartiet 3% och säkrar regeringspartiets makt.
Under de efterföljande regeringsförhandlingarna kan den statliga televisionens nyhetsankare förmedla presidentens bild av regeringssamtalen och samarbetspartiernas orättfärdiga krav utan att han själv behöver stå till svars för sin tolkning. Det är först senare när det avslöjas att han har bedrivit ett hemligt intervjuprojekt med regeringschefen som ledningen anser att han inte längre kan vara nyhetskommentator. Inte för att det enligt televisionsledningen i sig var något problem med att han hade ett hemligt projekt med statsministern utan för att det nu hade blivit känt.
Tillsammans med regeringspartiets största stödorganisation genomför statstelevisionen en undersökning som visar att oppositionens skolpolitik kostar mycket mer än regeringspartiets. Programmet presenteras av den statliga televisionen och regeringspartiets stödorganisation tillsammans i landets största tidning samma dag som den statliga televisionen sänder programmet och refererar det i alla sina kanaler och nyhetsprogram.
Trots att den statliga televisionen har tillfrågat andra utredare väljer man att samarbeta med just utredarna från stödorganisationen eftersom det bara är dessa som kommer fram till det resultat som programmet redovisar. Någon kritisk granskning av den statliga televisionens egengjorda utredning förekommer inte i något av nyhetsprogrammen, kanske för att redaktionerna för nyheter har slagits samman under samma ledning.
Den statliga televisionen har som styrelseordförande en tidigare finansminister ur regeringspartiet som också är regeringens utnämnde representant i ett antal andra politiska ärenden. Han har ingen erfarenhet av att leda medieföretag. Han har ansvarat för värvningen av en chef för den statliga televisionen som anses stå regeringspartiet nära. Hon står också tydligt fast i de värden som skall prägla den statliga televisionen, nämligen en programpolitik för publikens bästa så som detta definieras av regeringspartiet. Hon genomför bland annat förändringar som innebär att den statliga nyhetstelevisionens nyhetsrapportering strömlinjeformas till en redaktion och chef som rapporterar direkt under henne. När den hon intervjuas av den egna kanalens journalister medarbetare kritiseras de hårt om de ställer fel frågor.
Regeringschefen är väldigt ofta med i program där man får laga mat och tala om sällskapliga frågor. Han tycker mycket om att vara med i barnprogram och i ungdomsprogram. Ofta har han också journalister på middagar i regeringschefspalatset, om de anses vara intressanta och objektiva nog.
Kulturministern som ansvarar för den statliga medieadministrationen har tidigare angripit en av de privata tidningskoncernerna som är delägare i den privata TV-kanalen. för att växa för snabbt och sagt att det kan komma att påverka den privata TV-kanalens koncession. Eftersom hon administrativt hanterar frågor om den privata kanalens koncessioner väntar hon in i det sista inför årsskiftet med att lämna besked om det privata företaget skall få fortsatt koncession och under vilken avgift.
Hennes strävan är att hålla ihop så många nya kanaler som möjligt under politisk kontroll, bland annat genom att med mycket stora kostnader drivar fram en markbunden digital-TV som har den fördelen ur maktens perspektiv att den har ett begränsat utrymme jämfört med andra typer av digitala sändningar. Andra typer av digitala sändningar ger större utrymme för fler kanaler, kostar mindre och ger andra fördelar för användarna.
Regeringens val av digital teknik leder däremot till att regeringen kan behålla greppet om vilka som får sända och vilka som inte får sända och under vilka villkor. Precis som det är med den stora statliga TV-kanalen och den stora privata. Genom tillståndens utformning och genom koncessionernas villkor finns ett utrymme att påverka kanalernas inriktning men också att hålla ett tryck på dem. Så ser det ut i landet där den privata TV-kanalens chef mitt under en valrörelse upplever att han blir hotad med att regeringskansliet vill ta itu med honom. Kanske var det inte så att regeringschefen hotade, eller avsåg att hota, men det var likväl uppenbart för den private kanalchefen att regeringskansliet har förutsättningar att radikalt förändra villkoren för hans TV-kanal. Den statliga TV-kanalen som tre dagar före valet gjorde en attack på oppositionspartiet som sannolikt kostade 3% i valutslaget fick däremot beröm av regeringschefen.
Våra viktigaste media är beroende till staten
Självfallet är det inte vare sig Ryssland eller Italien det är fråga om utan om Sverige. Regeringschefen är statsministern och hotet mot den privata TV-kanalen har utförligt och sakligt beskrivits av T4`s chef Jan Scherman. Statsministerns belåtenhet med Sveriges Television har också dokumenterats i media. Sveriges Television är visserligen inte ett statligt företag men väl ägt av en stiftelse som domineras av regeringspartiets företrädare. Sveriges Televisions sändningstillstånd regleras av riksdag och regering. Även formerna för den interna programutvecklingen och organisationen är föremål för särskilda riksdagsdebatter. Finansieringen sker genom licenser men bestäms helt och hållet av riksdag och regering.
Det är uppenbart att våra största TV-kanaler har ett nära beroende till staten och till regeringen i en form och i en omfattning som skiljer sig radikalt från den traditionella synen på medias frihet så som den tolkas i pressfrihet och i tryckfrihetens principer.
Risken för att beslutsfattare låter sig påverkas av att de är beroende till staten är alltid stor. Det kan ske indirekt och det kan ske direkt. En misshaglig kanal kan få sämre förutsättningar medan en kanal som framstår som objektiv och saklig behandlas med uppskattning därefter. Samtidigt är det i de val som ständigt görs alltid lätt att göra val som är lite mindre obekväma och lite mindre behöver leda till uppslitande bråk med dem som avgör villkoren för den egna verksamheten.
Detta beroende kan utsträckas lite längre än till just dessa TV-kanaler. Det är väl känt att TV3 och MTG-gruppen gärna skulle vilja ha dagens markbundna kanal som TV4 i dag har och man har också erbjudit sig att bjuda på den. Även om detta inte vore allvarligt menat är det däremot uppenbart att de privata konkurrenterna till TV4 gärna vill bidra till att påverka så att TV4´s privilegium att sända reklam i de markbundna sändningarna ger mindre fördelar och inte förutsättningar som urholkar deras egen konkurrenskraft.
Det gör man genom täta kontakter med kanslihuset och genom att man också har anställt en tidigare minister för att driva på dessa kontakter. Det finns goda skäl för alla att hålla regeringschefen på gott humör, även om alla inte gör det. Och det finns goda skäl för den politiska makten att hålla makten över de viktigaste medieföretagen i sina händer.
Med ett sådant system behöver man inte styra och påverka programutbudet för att programutbudet skall påverkas. I ett öppet samhälle är det ett förhållande mellan stat och media som borde vara stötande för de flesta som anser att medias frihet och oberoende är grunden för att makten och dess grundläggande föreställningar skall ifrågasättas. Istället för att ifrågasätta maktens föreställningar är det i public service de som ifrågasätter de grundläggande föreställningarna om hur vårt samhälle och välfärdsstaten skall vara utformad som ifrågasätts. Detta har stor effekt i det svenska samhället.
Det är public service som är maktkoncentrationen i det svenska mediasamhället
Den absolut största mediakoncentrationen i Sverige är den offentliga public-serviceverksamheten. Den har ett dominerande nyhetsgenomslag och påverkar opinionen med sådan kraft att man över en dag kan sänka ett oppositionsparti och förändra synen på friskolor. När Sveriges Television och Sveriges Radio driver en fråga slår det igenom med kraft och andra media blir sekundära förmedlare av public serviceagendan.
Både Sveriges Television och Sveriges Radio har genomgått omvälvande och nästintill traumatiska upplevelser sedan deras monopol föll efter valet 1991. Den privata lokalradion har urholkat Sveriges Radios lyssnarsiffror samtidigt som konkurrensen med de privata har drivit fram en målgruppsindelning av kanalerna som splittrar utbudet.
De många nya TV-kanaler som etablerades via satellitsändningar redan före monopolets fall och genom TV4´s tillkomst har urholkat Sveriges Televisions publiksiffror. Från att definitionsmässigt ha haft 100% har Sveriges Television gått till en publikandel på drygt 50%.
Det gamla monopolet legitimerade sitt monopol genom föreställningen att det inte fanns utrymme för andra i etern, att reklamfinansiering skulle leda till ytlighet och kommersiellt beroende samt att man själv var public service, det vill säga att man stod för ett programutbud i publikens tjänst. Innehållet i vad som är ett programutbud i publikens tjänst tolkas i grunden av makthavarna, i riksdag och i regering samt i programbolagens ledningar. Inte av publiken.
Företagsledningen såg till att publiken fick en god blandning av underhållning, en deckare, nyheter, samhällsdebatt och kultur. Det som public service inte sände kunde ingen se, om man inte bodde nära Danmark eller Norge. Det fanns en mycket tydlig uppfostrande attityd i programutbudet. Det förstärktes i det sena 1960-talet då allt fler av televisionens medarbetare ansåg sig ha ett särskilt uppdrag att lägga världen tillrätta och förklara för publiken vad det goda samhället består i.
Det ledde ibland till diskussioner om Kalle Anka skulle sändas på julafton med den risk det innebar att falla till föga för den våldsromantisering och kommersialisering som USA och Walt Disney står för och som den intet ont ananden publiken stod oskyddad inför. Alternativt bestämde man sig för att inte sända Eurovisionsschlagerfestivalen eftersom den lyfte fram ytlig populärmusik utan budskap och förmedlade förlegade ideal. Den typen av publikförakt har man tvingats lämna bakom sig, istället blev Sverige det enda land där det var public service som introducerade dokusåpor i form av Robinson med mera.
Dagens public service är nämligen konkurrensinriktad och har som ett självändamål att ha en så stor publik som möjligt. Det är i grunden inget fel i att man vill att så många som möjligt skall se de program man sänder, men det är inte detta som det handlar om. Man vill att så många som möjligt skall se public service oavsett vilka program man visar för att så få som möjligt skall se på de andra kanalerna. Public service är nämligen ur detta perspektiv en liturgi som innebär att program som sänds i andra kanaler är av lägre kvalitet eller sprungna ur ett lägre syfte till skillnad från public service som ensamt lever upp till vårt samhälles värden.
Det är med detta synsätt bättre att se Robinson i Sveriges Television än i TV3 eftersom man då blir tittare på ett helhetsutbud som präglas av samma kloka och upplysande eftertänksamhet som under monopol – tiden. Och det är sämre att se på Robinson i TV3 eftersom man då förlorar kontakten med den klokhet och balans som präglar Sveriges Televisions utbud.
Det är i grunden detta förhållande som mer än något annat binder samman Sveriges Television med staten och med socialdemokraterna. De faktiska samband som finns i form av styrelseordförande och styrelse som utses av regeringen och av den självständiga stiftelse, som jag själv är ledamot i, definierar visserligen programbolagens roll i det svenska samhället och det ansvar de upplever att de har men påverkar inte programutbudet i sig.
Vi har i dag inte den vänstervridning som tilläts vara verklighet i två decennier efter vänstervågen. Inte ens statsministern kan påverka programutbudets enskilda delar, i alla fall inte under normala omständigheter. Huvudproblemet är inte styrning eller vänstervridning utan att företagen i en djupare bemärkelse är allierade med de värden som socialdemokratin har gjort till en utgångspunkt för det svenska samhällets utformning.
Public service har utvecklats från att vara en typ av media till bärare av en samhällsideologi
Ett grundläggande skäl till detta är att public service har utvecklats till eget idésystem som dels handlar om den egna upphöjdheten framför andra media, att man har en egen roll för samhällets utveckling och ett upplysningsansvar gentemot publiken, dels att denna upphöjdhet, denna roll och detta ansvar har välfärdsstatens idéer som sin utgångspunkt och norm. Detta förstärks av att man lever med bilden av Sverige som en modell och vägfinnare både bland andra länder och stormaktsssystem, som inte har utvecklat den lilla och neutrala statens rättfärdighet och upplysningsnivå.
Denna bild av den egna verksamhetens samhälleliga ansvar gav en gång legitimitet åt den samhällsförnyarverksamhet som präglade 1960-talets vänstergenerationer när de på bred front trädde in i Sverige Television. Den gjorde det också naturligt med nätverket 222 som en gång kom att förena journalister från public servicekoncernen med politiker på vänsterkanten i en gemensam aktionsgrupp för att på de olika arenor man förfogade över driva sin syn på familjepolitiken.
I dag är det inte vänsteraktivismen som är den styrande utan just den egna uttolkningen av vårt samhälles förenande värden. Public service har kommit att utveckla ett förhållningssätt som påminner om Väktarrådet i Iran. Lite radikalare, lite mer pådrivande och uppfattande sig själv som ansvarig för att den politiska utvecklingen i samhället och bland medborgarna sker under acceptabla former slår man ner på dem som ifrågasätter grunderna för den nuvarande samhällsordningen. Man ifrågasätter inte som fria media maktens grundläggande föreställningar men väl dem som ifrågasätter dessa.
När socialdemokratin utsätts för kritisk granskning ifrågasätts inte deras samhällsmodell, dess syften och motiv. Det är mycket sällan en ledande socialdemokrat utsätts för en kritisk granskning i fråga om socialstatens politik lever upp till sina egna syften, om det kanske är det starka samhället som ger svagare medborgare och socialt utanförskap. Det är sällan man ifrågasätter om till exempel sjukfrånvaron, segregationen och bristen på jämställdhet beror på att de politiska och moraliska utgångspunkterna är fel, istället för att det är fel på människorna.
Den kritiska granskningen av socialdemokraterna handlar alltid om att de har gjort för lite av det som bör göras, eller att de till exempel inte genomfört utlovade bidragshöjningar. Socialdemokraternas ställs till svars för hur pass väl man lyckas uppnå sina löften, men sällan för om löftena är lämpliga och förverkligar sina syften.
Det skulle ligga nära till hands med en sådan kritisk granskning eftersom svenskarna är världens mest sjukskrivna folk, vårt samhälle har ett växande socialt utanförskap med fattigdomsfällor och hjälplöshet, problem att klara vårdens och omsorgens utmaningar, en större segregation än många andra länder. Till detta kommer att vi under en 30-årsperiod har halkat efter från en av de främsta platserna i välfärdsligan till att ligga i mitten bland Västeuropas länder. Något fel skulle det ju kunna vara på den modell som lovar lösa det mesta men som lyckas så dåligt.
När en moderat eller borgerlig företrädare däremot ifrågasätter utgångspunkterna för välfärdsstatens struktur och form uppträder public service till försvar för det bestående. Det leder inte bara till kritiska frågor utan också till ett kritiskt, misstänksamt eller rent av fientligt förhållningssätt till de grundläggande syftena. Väktarrådet är strängt mot de stränga.
På samma sätt som Väktarrådet avvisar all kritik som kritik av islam avvisar flertalet public serviceföreträdare all kritik och alla förslag som en kritik av public service som sådan. Kritik och debatt mot det en redaktion driver kampanj för avfärdas och ogillas som försök att inskränka yttrandefriheten. De åsikter om ekonomi, politik, segregation, myndigheter och friskolor som public service driver har nämligen i enlighet med den rådande public serviceliturgin karaktären att de inte är åsikter utan objektiva utgångspunkter för andras diskussion.
Alla är dumma utom vi, och de som tycker som vi
Bilden av Sverige som en utgångspunkt för normalitet och rättfärdighet är kanske i sig inte så konstig. Det ligger nära till hands för media i alla länder att frestas till detta. Men drömmen om just den svenska modellens lyskraft är stark och motviljan mot dem som väljer andra vägar betydande. Det är mot denna bakgrunden som man skall se hur public service konsekvent har betraktat starka liberala och konservativa ledare i världspolitiken.
De är framförallt alltid lite dumma. Kohl var dum. Thatcher var gammaldags och hänsynslös. Reagan var obildad och hänsynslös. Bush är både dum och obildad. Det enda som är oklart för publiken är hur de överhuvudtaget kan väljas, vilket ibland förklaras med att deras länder inte är riktigt lika demokratiska som Sverige.
Detta är en föreställningsvärld som bottnar i en djup respekt för den internationella politikens så kallade progressiva krafter. Socialistiska regimer, även enpartistater och förtryckarregimer, betraktas som intressanta experiment med samma mål om rättfärdighet som den svenska välfärdsstaten. De kan rent av betraktas som sociala och politiska föredömen och därför ursäktas för sina demokratiska brister. Icke-socialistiska regimer betraktas däremot med misstänksamhet och med ett självklart fördömande om de är diktaturer.
Inför kungens resa till Vietnam ifrågasattes inte besöket i denna socialistiska partidiktatur utan mellanlandningen och besöket i sultanatet Brunei. Det är i denna anda som för länge sedan radions korrespondent 1975 förklarade att Europas sista diktatur hade fallit med Franco.
Det progressiva arvet från Palme hyllas i denna anda ofta. När Attac bildades fick denna lilla rörelse stå som symbol för den svenska ungdomens syn på politiken och på globaliseringen istället för att tvingas svara på frågan om hur minskad handel i fattiga länder skulle ge ökad välfärd åt världens fattiga. När anti-globaliseringsdemonstranter demonstrerar, vare sig det är med stenar eller plakat ifrågasätts inte deras världsuppfattning eller syften, snarare ses deras aktiviteter som ett uttryck för ungas engagemang för en bättre värld. Väktarrådet känner igen sitt garde även om de ibland går för långt.
När ungdomspolitiker skulle debattera inför valet 2002 var det för public service naturligt att rekrytera ungdomspanelen, som skulle vara publik och ställa frågor till ungdomsförbundens ordföranden, från den extrema vänsterns olika grupper. I Väktarrådets anda är ung lika med radikal och vänster.
Med denna samhälls- och världsbild som utgångspunkt är det lätt att förklara varför oppositionspartier attackeras, varför nyhetsankare tillåts vara inbäddade med den socialdemokratiska partiledaren och varför friskolor ifrågasätts genom ett helt programföretags samlade ansats. Det finns ingen som känner sig styrd, eftersom man inte är styrd. Det finns få som känner sig vänsterinfluerade, eftersom man inte agerar som man gör på grund av egna politiska åsikter utan eftersom man uppfattar att företagets roll är att värna vissa samhälleliga ideal och kritisera andra.
Vad skall man göra?
Frågan är då vad man kan göra åt detta. En första fråga handlar om man överhuvudtaget skall ha public serviceverksamhet i ett öppet samhälle där idén om medias oberoende från staten är central. Det anser jag att man i slutändan ändå bör ha. På samma sätt som vi har ett behov av nationalscener inom drama och opera finns det behov av detta i det gränsland mellan nyhetsmedia, kultur, underhållning och samhällsdebatt som radio och television är.
Men en viktig utgångspunkt bör då vara att det skall vara public service för ett modernt mediesamhälle som präglas av mångfald, konkurrens och etableringsfrihet. Inte ett försök att vinna monopolet åter inom konkurrensens gränser. En klok Public service har ingen anledning annat än att tycka att det är bra att publiken kan välja mellan många fler kanaler eftersom det ger möjlighet att fokusera på ett programutbud som man är ensam om och ensam kan bidra med.
Istället för att som under monopoltiden erbjuda lämpliga program till alla målgrupper kan public service erbjuda alla bra och kvalitativa program som annars inte skulle finnas. Det är nämligen just denna förmåga som normalt brukar framhävas som det som gör Public service förmer. Anmärkningsvärt anser man att krav på att leva upp till detta är krav på att den egna rollen skall reduceras.
I en tid av internationalisering skulle Public service kunna ses som en del av ett vitalt svenskt kulturliv med ett ansvar inte bara för det svenska språket utan även för att lyfta fram och synliggöra det svenska kulturarvet till en modern publik. Samtidigt skulle man kunna vara en plattform och en kanal för dagens skapare. Denna tanke brukar av kulturministern avfärdas som att Public service skulle göras till ett finrum. Det handlar snarare om att möblera om för en tid då förutsättningar och behov är annorlunda istället för att ha hela huset stående som på 1970-talet.
En andra fråga handlar om det är rimligt att offentligt finansierade media skall vara så dominerande som Sveriges Television och Sveriges Radio. Svaret på den frågan är att Public service möjlighet att driva politik och påverka samhällsdebatten på sina egna villkor bör vara begränsade.
En sätt att göra detta är att man tydligare definierar public service roll och uppdrag utifrån det faktum att verksamheten numera bedrivs i en miljö där andra företag kan leva och verka på sina egna och publikens villkor. Ett annat att man koncentrerar sig till en kanal för TV och två för radio, vilket skulle på en gång öka utrymmet för andra aktörer och stärka möjligheterna att göra högkvalitivativa program av ett slag som publiken i dag inte har tillgång till. Långsiktigt tror jag att detta är en förutsättning för public serviceverksamhetens legitimitet.
En tredje fråga är hur man behandlar de nyhetsförmedlande och tendensskapande programmen. Svaret på den frågan är att de måste leva under en direkt redaktionell självständighet istället för att som i dag underordnas en redaktionell hierarki som håller samman företagens samlade programutbud.
Det innebär att Sveriges Television bör ha två självständiga nyhetskanaler så länge man disponerar två markbundna kanaler. Precis som i andra medieföretag bör nyhetsredaktionernas ledningar svara direkt inför styrelsen istället för inför vd och en samhällschef. När det gäller andra granskande och analyserande nyhetsprogram kan man tänka sig olika vägar för att försäkra sig om en mångfald när det gäller redaktionsledning som ligger utanför den företagsledda strukturen.
En fjärde fråga som kan ställas är hur ledningen för public service i framtiden bör utses. Den totala dominans som regeringspartiet i dag har i stiftelsen, som utser bolagsstyrelserna, står i strid med det ursprungliga syftet att det var i stiftelsen som politikens olika krafter skulle balansera varandra, för att därmed dra en gräns mellan den politiska makten och företagens ledningar.
Gunnar Hökmark