Berodde Saddam Husseins anfallskrig mot Iran i början på 1980-talet på Israel och den arab-israeliska konflikten? Och orsakades den iranska Mullah-diktaturen av existensen av Israel? Saddam Husseins förtryck av shiiter på grund av sex-dagarskriget? Konflikten i Kashmir av Syriens förlust av Golanhöjderna? Beror inbördeskrig och folkutrotning i Sudan, inbördeskrig i Somalia, konflikten mellan Etiopien och Eritrea, radikalisering av islamska grupper i Algeriet och terrordåden 11 september på konflikten om Västbanken? Och skulle alla dessa konflikter kunna lösas av västvärlden om den underliggande konflikten för allt detta desarmerades? Ja, så verkar några av Säpos tidigare analytiker, som till skillnad från andra experter inte anser sig vara självutnämnda utan krönta av eget förnuft, anse att det förhåller sig.
Förutom det självklara att utan konflikten mellan Israel och västvärlden så skulle islamistiska fundamentalister ha en konflikt mindre att hänvisa till samtidigt som den politiska energi som konflikten binder upp, inte minst vad gäller USA, så är detta självfallet fel. Det bygger på en felaktig föreställning, nämligen att ansvaret för arabvärldens konflikter inte ligger i arabvärlden och i de arabiska ledarnas händer utan i väst, som har ansvaret för att lösa dessa konflikter. Det är som att hävda att 30-åriga kriget utbröt som ett resultat av det kristna Jerusalems fall.
Säpo-analytikerna ser uppenbarligen inte en drivkraft för terrorism i det förtryck som präglar arabvärlden och som skapar en klyfta mellan den och den övriga världen, i vilken radikala stämningar och religiös fundamentalism frodas. Det är snarare så att Europas och USA´s oförmåga att lägga ansvaret för arabvärldens utveckling på de arabiska ledarna skapar en ordning där arabiska ledare inte tvingas ta ansvar för sina länders utveckling. Det är alltid någon annans fel, och framförallt inte de arabiska diktaturernas.
Men en annan fråga man kan ställa sig är vilken kompetens som finns inom SÄPO att analysera den internationella säkerhetspolitiska utvecklingen. Vilka fakta och vilken upphöjd kunskap är det som Säpos förmenta tystnad i samhällsdebatten, av vilket skäl som en säkerhetspolis ska driva samhällsdebatt kan man fråga sig, fråntar det svenska samhället.
Vilka kunskaper om Saudiarabien och Wahabismen, Egypten och det muslimska brödraskapet, den jordanska kungadömets stabilitet, konsekvenserna av decennier av förtryck av shiiter i Irak och situationen på Västbanken under olika fraktioner är det som SÄPO har, och hur har denna institution kommit att utveckla den. Underrättelseverksamhet, i den mån som underrättelseverksamhet gör att man kan förstå de politiska drivkrafterna i den muslimska världen, bedrivs normalt sätt av andra myndigheter.
Vilken kompetens är det som Säpo har när det gäller att tolka världen som självutnämnda experter och internationella analytiker runt om i världen saknar? Och hur kan de med självklarhet uttala sig om hur det ser ut i de pakistanska bergen, med Al Quaida och andra terrorgrupper, i London liksom i andra delar av världen, med större säkerhet än den brittiska säkerhetstjänsten? Och hur vet de att förklara att det är den västliga världens utrikespolitik som leder till att förtryckta samhällen fostrar terrorism och fundamentalism? Och hur har de fått den? En gång i tiden blev det en skandal när det visade sig att den militära underrättelsetjänsten ägnade sig åt inrikes spioneri. I det här fallet är det nog inte så att den inrikes säkerhetstjänsten har ägnat sig ät utrikes underrättelseverksamhet. Det är snarare så att egna uppfattningar har skapat självutnämnda experter.