Det mest häpnadsväckande i skandalen kring antisemitismen, homofobin och mötesstörningarna i SSU är inte företeelsen i sig. Den är stor, men större är att ingen inom Socialdemokraterna har märkt att ett av Sveriges största SSU-distrikt blivit hemvist för antisemitism, religiös extremism, homofobi och trakasserier mot dem som vill något annat.
Ingen har hört eller reagerat när ett distrikt har blivit en bas för åsikter som man normalt brukar varna för gällande Sverigedemokraterna och som man kan förvänta sig från Alternativ för Sverige. Hade samma händelse inträffat i dessa organisationer hade socialdemokrater med all rätt utlöst en myriad av avståndstaganden. Tystnaden mot partikamraterna är uppseendeväckande, för att uttrycka sig milt. Det är ju inga enskilda händelser utan något som har pågått i flera år.
Stefan Löfven har inte märkt något. Det har inte nått fram till honom att ett av hans största ungdomsdistrikt har uppvisat de tecken som han hävdar att allianspartierna skulle ge efter för om de bildar regering. Som om inte allianspolitiken då skulle gälla. Å andra sidan hörde han heller inte om sammanbrottet av Transportstyrelsen förrän efter två år.
Ledningen för SSU nationellt har inget hört och inget gjort. Det skånska partidistriktet, landets kanske mäktigaste, har inte noterat något. Socialdemokraterna i Malmö har övertalat centerpartister och liberaler att lägga ner sina röster för att undvika ett alliansstyre, men har inte märkt när antisemiter och homofober blivit del av den egna organisationen.
Det finns två möjliga orsaker till att ingen har märkt något. För det första har man inte ansett att det har stuckit ut. Antisemitiska och homofobiska uttalanden, mötesstörning och hot mot oliktänkande har fått flyta in i acceptansnivån, vilket i sig är häpnadsväckande. Det förklarar å andra sidan tystnaden från det socialdemokratiska styret inför antisemitism och hat mot judar på Malmös gator och torg. Ett hat som företrädare för kommunledningen har ursäktat med att det är judarnas fel, eftersom de inte har tagit tillräckligt avstånd från Israel.
Den andra förklaringen är att man accepterar det som ett uttryck för identitetspolitik och tolerans mot människor från andra politiska miljöer. Om någon kommer från de delar av Mellanöstern som hatar judar får man i identitetspolitikens namn ha överseende med det.
Förmodligen sammanfaller dessa förklaringar. Ingen har tyckt att det har stuckit ut tillräckligt för att agera samtidigt som antisemitismen behandlas som en kulturell företeelse. Eftersom Socialdemokraterna har varit tysta om hatet mot judar i PLO, Hamas, Hizbollah, Iran, Syrien och grannländer för att i stället stämma in i kritiken mot Israel, har det inte setts som ett problem om antisemitism kommit till vårt land från denna del av världen.
Resultatet är förödande. För judarna i Malmö och för det svenska samhället. Till Socialdemokraternas hållning kan vi lägga Vänsterpartiets långvariga koppling till Israelhatande organisationer och dess hållning i frågor om hederskultur, där passiviteten varit en förnedring av människors värdighet.
Hur ska ett sådant regeringsalternativ kunna ses som ett värn mot främlingsfientlighet och antisemitism när extremism uppträder inne i Socialdemokraternas egen ungdomsrörelse och dessutom utifrån tvingar fram eftergifter till Vänsterpartiet? Socialdemokraterna har aldrig varit ett parti som präglas av extremism, och det bör understrykas, men tyvärr har man i praktisk handling visat att man inte kan hålla rent från extremism. Det är inte alliansen som har svikit när det gäller att stå emot extremism och antisemitism. Det kan vara värt att ha i åtanke när regeringsbildningen diskuteras.