Formuleringen är hämtad från 2006 års socialdemokratiska valmanifest. Nu, drygt två år senare, har socialdemokraterna kört över de kollektivavtal de sa sig slå vakt om, och de har kört över en 100-årig tradition på svensk arbetsmarknad. De söker nu etablera en ordning där reglerna och avtalen på den svenska arbetsmarknaden ska formas genom lagstiftning på europeisk nivå istället för genom förhandlingar mellan parterna på den svenska arbetsmarknaden.
Under en längre tid har försök gjorts att revidera EU:s arbetstidsdirektiv för att undvika de problem som en europeisk reglering skapar för stora delar av det svenska samhället och när Europaparlamentet sammanträdde den 17 december skulle beslut fattas med anledning av en överenskommelse godkänd av EU:s samtliga 27 medlemsländer.
Men istället för att godkänna en förändring som för beslutsrätten över arbetsmarknaden tillbaka där den hör hemma drev parlamentets majoritet igenom ännu fler detaljregleringar. Och svenska socialdemokrater jublade över att EU på detta vis tar över makten på den svenska arbetsmarknaden, utan att kunna ta hänsyn till de förhållanden som präglar varje medlemsland och varje bransch.
Inom många yrkeskategorier är jourtid en nödvändig företeelse. Jour behövs när akutberedskap måste finnas och det inte är möjligt att vid alla tider hålla full bemanning inom en verksamhet. Läkare, brandmän, ambulansförare och personliga assistenter är några av de yrkesgrupper som måste ha jour. Hur jourtiden ska kompenseras har självfallet, i enlighet med svensk tradition, varit en fråga för arbetstagarna och arbetsgivarna att göra upp i förhandlingar.
Det beslut som fattats i Europaparlamentet utgår emellertid från att all jourtid är arbetstid och ska kompenseras som arbetstid. Det är inte svårt att föreställa sig vilka kostnader beslutet kommer att föra med sig om det blir verklighet. Det rör sig om miljarder, många miljarder, som främst kommer att belasta offentliga verksamheter.
Svenske socialdemokraten Jan Andersson hävdade i den debatt som föregick Europaparlamentets beslut att detta ”handlar om hälsa och säkerhet”. Och nog handlar beslutet om hälsa och säkerhet, om sjuka och handikappades hälsa och säkerhet. Vården och omsorgen kommer att bli sämre när en del av dem som arbetar inom dessa sektorer ska få full betalning för att inte göra någonting annat än att vara tillgängliga om de eventuellt skulle behövas.
Ska en någorlunda god beredskap och kvalitet kunna upprätthållas inom berörda sektorer så måste nuvarande avtal om kompensation för jourtid i form av ledighet eller annat rivas upp. Och i förlängningen finns det naturligtvis ingen anledning för arbetsgivare att betala full lön till anställda som inte arbetar. Ska någon ha full lön måste denne rimligen befinna sig på arbetsplatsen och utöva sitt yrke, inte bara finnas tillgänglig. Skiftgång för läkare och personliga assistenter är snart här.
Konsekvenserna kan bli omfattande av det beslut socialdemokraterna varit med om att fatta. Under alla omständigheter riktar sig beslutet mot de svenska kollektivavtalen och underminerar den svenska arbetsmarknadsmodellen. Det är plötsligt politiker i Bryssel och inte arbetsmarknadens parter i Sverige som ska fastställa spelreglerna på svensk arbetsmarknad.
Det är möjligt att de socialdemokratiska ledamöterna i Europaparlamentet inte riktigt förstår vad de ställt till med, men oavsett detta så har de fört sina väljare bakom ljuset. De har inte slagit vakt om kollektivavtalen och den svenska arbetsmarknadsmodellen, som de i andra sammanhang påstår sig göra. De har i stället lierat sig med politiker från länder med helt andra traditioner, där förhållanden på arbetsmarknaden regleras i lag, i detalj. De har öppnat Pandoras ask.
Gunnar Hökmark