Vad är det de firar?

Publicerat av Gunnar Hökmark den

Första maj är på något kalendariskt sätt inledning på våren.

”Vintern rasat ut bland våra fjällar, drivans blommor smälta ner och dö” och inte minst ” Snart är sommarn här i purpurvågor, guldbelagda, azurskiftande.” Det är en väldig tid av förväntan när naturen återuppstår, vitsippan i backarna står och niger och säger att nu är det vår. Det är ingen tillfällighet att det är en tid omhuldad av lyrik som faller sig lätt på tungan. 

Men samtidigt är Första maj en dag som kommit att betraktas som en dag för världens många olika vänsterrörelser. I världens socialistiska huvudstäder stora och långa demonstrationståg för den egna regimens rätt och makt. Den röda fanan. som gradvis övergivits av svenska socialdemokrater symboliserar mer ofrihet än frihet och demokrati, men bärs likväl även av de vänsterrörelser som inte har makten i sin hand. 

Ibland framställs den som en dag för internationell solidaritet men den internationella solidaritet svenska socialdemokrater under hela efterkrigstiden var med de socialistiska regimer och rörelser som ville den socialistiska omvandlingen, genom enpartistater och total makt över samhället. 

I Afrika var det enpartistaternas regimer som blev mottagare av det svenska ulandsbiståndet och den svenska socialdemokratins solidaritetsförklaringar. Mengistu, Nyerere och Mugabe var företrädare som förde sina länder allt djupare ner i förtrycket och fattigdomen. 

I Latinamerika hyllades Castro genom personliga besök och gratulationer liksom Sandinisterna i Nicaragua glorifierades liksom de revolutionärer som genom avrättningar och krig ville ta makten i sina länder, eller i andra länder. 

I Asien var det de revolutionära rörelserna som syftade till socialismens diktatur som var de naturliga parterna, vilket också ledde till att man skylde över övergreppen och brotten mot mänskligheten. De röda khmerernas folkmord ansågs av företrädare för socialdemokraterna vara en nödvändig renstädning av samhället och regimen i Nordkorea ansågs som mer progressiv än den i Sydkorea. 

I Europa var det aldrig en solidaritet med de förtrycka utan snarare relationerna med förtryckarna som stod i förgrunden. De som levde under detta förtryckt har en tydlig bild av vad de röda fanorna symboliserar. Kraven på de baltiska ländernas frihet fördömdes som högerextrem tokstollighet och kraven på fria val i Östeuropas diktaturer som återfall i det kalla krigets korstågsfararmentalitet. Sovjetunionen fick inte demoniseras och några av dess ledare ansågs vara i grunden goda socialdemokrater. Med Östtyskland utvecklade socialdemokrater goda vänskapsrelationer, bland annat inom ramen för vänskapsförbund och inom kyrkans kontaktnät, det vill säga med regimen, inte med folket. Med diktaturerna i öst ville man forma en gemensam säkerhet, inte med folken forma en gemensam frihet och demokrati. Natoalliansens svar till den sovjetiska upprustningen fördömdes och ledde till demonstrationer, inte den sovjetiska upprustningen som hotade västra Europa. 

Vänsterpartiet var tydliga i sitt stöd för diktaturer. Det var från Moskva ljuset, direktiven och pengarna kom. Det var i de kommunistiska diktaturernas högkvarter som vännerna fanns, inte bland dem som förtrycktes, deporterades, fängslades, torterades eller avrättades. Runt om i världen hyllades kommunistiska regimer för det förtryck de utövade, från de kinesiska ledarna till Castro och efter murens fall med tårar för det kommunistiska samhälle som föll. Venezuela hyllas fortfarande bland medlemmarna liksom Kuba även om det ständigt upprepade misslyckandet lett till en försiktighet bland partiledningen. 

Vad är det de firar med sina röda fanor?

När det gäller politiken i Sverige är det svårt att finna någon socialdemokrat som är stolt över vad man gjort eller uppnått. Nästan den högsta arbetslösheten i Europa, segregation och en migrationspolitik i kaos, en brottslighet som hotar dem som flytt från hoten liksom varje del av vårt samhälle, en krishantering som upprepade gånger lett till misslyckanden, en energipolitik som motverkar industrins utveckling och avveckling av fossila bränslen, en bostadspolitik som ger större klyftor och längre köer. Hedersförtryck som man inte ville erkänna i viljan att vara tolerant mot andra kulturer, parallellsamhällen som man inte vill tala om i rädslan för att stigmatisera och en antisemitism som frodats där socialdemokrater varit som starkast, och lekt med dess logik. 

Vad är det de firar? Möjligtvis att de i all sin brist på politik och förmåga ständigt erkänns en särskild roll av de media som bevakar dagen som om det vore maktens parti. Men sanningen är att i varje fråga visar det sig att socialdemokraterna saknar makt. 

Så vad är det de firar? De höjda skatterna man lovar? Eller förstatligande och en stat som tar ifrån medborgarna rätten att bestämma över sin välfärd. I den bemärkelsen är socialdemokraterna maktens parti. Bara det att de saknar den makt de tror sig ha. De firar en rörelse i nedgång, en folkrörelse som saknar folk och rörelse.

Bättre är att fira den vår som nu kommer, de lättnader som kommer med vaccinationer och sommaren, den underbara natur som nu öppnar sig upp. Den mångfald som kan blomma i ett fritt och öppet samhälle och den dynamik som finns i marknadsekonomins utrymme för entreprenörer och investeringar liksom den frihet som det ger kvinnor och män. Men då bör man inte under skatter digna ner. 

Kategorier: Blogg

0 kommentarer

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.