Dagens Europa är ett enat Europa – ett annat Europa än det som präglade föregående decennier – mycket tack vare utvidgningen av den Europeiska unionen. Utvidgningen har gett oss mer frihet och säkerhet. Veckans EU-toppmöte i Sofia om västra Balkan är ett tillfälle för EU att åter stödja och konkretisera vägen fram till ett EU-medlemskap för dessa länder. Endast så kan vi läka Europas sista klyftor och sår.
Toppmötet om västra Balkan är det första i sitt slag på femton år. Nu har EU ett ordförandeskap med långtgående erfarenheter av västra Balkan och man har tidigare i år stärkt sina åtaganden för regionen som helhet. Det ligger i allas intressen att dessa åtaganden uppfylls.
EU har varit en enande faktor i historiska konflikter, vilket märks av att det i dag ses som närmast löjeväckande att Tyskland och Frankrike skulle gå i krig mot varandra. Utan EU-medlemskapet hade våra baltiska grannländer Estland, Lettland och Litauen riskerat att vara ryska lydstater, medan Bulgarien och Rumänien kunde ha haft en utveckling likt den i Ukraina.
Men ännu finns det etniska konflikter på kontinenten som kvarlevor av 1990-talets krig i Jugoslavien. Att Ryssland och Turkiet söker stärka sina intressen på västra Balkan motverkar en demokratisk utveckling i regionen. Ryssland å sin sida har underblåst etniska konflikter, sökt stödja en kupp i Montenegro och militärt stödja Serbien. Turkiet har sökt öka sitt politiska inflytande genom bistånd och infrastruktur och ser regionen som del av landets intressesfär.
Att Slovenien 2004 och Kroatien 2013 blev medlemmar i unionen – länder som i dag ses som självklara medlemmar – var en stor framgång. Nu behöver vi bereda väg för Serbien och Montenegro för ett framtida medlemskap, men också Albanien, Bosnien och Hercegovina, Makedonien och Kosovo att bli stabila demokratier och rättsstater. Sträckan dit kan tyckas lång, men det gjorde den även i Baltikum innan de baltiska staterna blev vad de är i dag.
I stället för att importera instabilitet har EU exporterat frihet, säkerhet, fria marknader och gemensamma regler inom ramen för rättsstaten. EU:s svar bör vara att varje land som uppfyller de demokratiska kriterierna är välkomna som medlemmar. Detta ansvar ligger självfallet på regeringarna själva, men vi ska erbjuda dem vårt fulla stöd i form av handel, infrastruktur och utveckling. När länder som Albanien genomför lovvärda juridiska reformer eller Makedonien genomför nationella reformer bör detta välkomnas.
Europas engagemang har en stor betydelse för regionens framtida utveckling. Ett uteblivet engagemang lämnar spelrum för aktörer med helt andra avsikter, som faktiskt struntar i mänskliga fri- och rättigheter, och det lämnar regeringar som önskar genomföra nödvändiga reformer med svåra uppdrag.
Ett sådant engagemang ställer krav på Europeiska unionen att bli mer utåtvänt och mindre uppfyllt av att förändra EU:s institutioner eller öka centraliseringen till Bryssel. EU har redan i dag alla de verktyg som krävs för att öka friheten, välståndet och säkerheten inom EU:s medlemsländer, om bara den politiska viljan finns. Dessa verktyg bör också användas i Europas grannskap.
Om det är något meddelande som Sverige och Stefan Löfven bör framföra till övriga regeringschefer på toppmötet så är det att vi aldrig får glömma kostnaderna av att inte utvidga unionen. Och att vi inte får underskatta vad som har byggt Europa starkt. Det är inte på grund av ökad centralisering av EU, utan tack vare en ökad sammanhållning och utvidgning. På så vis är utvecklingen på västra Balkan en fråga för hela Europa.