För en tid sedan presenterade de rödgröna sin gemensamma utrikespolitik. Det var lätt att konstatera att det var en utrikespolitik som vänsterpartiet hade tagit kommandot över. Synen på världen präglades av anti-amerikanism: EU fanns inte med annat än som en tredje part, inte som ett verktyg och del av svensk politik.
I överenskommelsen fanns också – som Svenska Dagbladet i dag påminner om – kravet på att USA ska avveckla sina militära baser världen över. Det är ett gammalt vänsterkrav från tiden före murens fall. Det finns inget land där USA har baser mot landets vilja. Tvärtom finns baserna där för att bidra till trygghet och stabilitet och för att motverka andras inflytande.
Baserna i Tyskland är till för att ge Nato en trovärdighet genom amerikansk närvaro i Europa. Inte minst för de baltiska staterna är detta avgörande. I Sydkorea finns amerikanska baser för att motverka den galna Nordkoreanska regimens militära hot men också för att bidra till en närvaro från ett demokratiskt land i en region där Kina alltmer försöker dominera. I Afghanistan är den amerikanska närvaron en förutsättning för den FN-insats som de rödgröna inte kan ge besked om när det gäller Sveriges deltagande men vill punktera genom kravet på att USA ska lämna.
Det finns en genomgående konsekvens i det rödgröna kravet. Det är demokratins fiender som vinner om amerikanska trupper lämnar. Det är Ryssland som vinner gentemot de baltiska staterna och Europa i övrigt. Det är Kina som vinner i Asien. Nordkorea som vinner på den koreanska halvön. För att ta några av de viktigaste exemplen. De rödgröna kräver inte att ryska trupper ska tas hem från Georgien eller från Ukraina.
Tvärtom understryker man att man vill samarbeta med Ryssland för att integrera landet i andra samarbetsformer. Inget fel i det. Men det är en politik i ofrihetens tjänst. Inget nytt i det för vänsterpartiets del. Men det är nytt att socialdemokraterna agerar mot demokratiernas rätt till försvar. Det är en utrikespolitik i ofrihetens tjänst.