Diskussionen om säkerhets- och försvarspolitiken har varit livlig på bägge sidor om Bottniska viken de senaste åren.
Orsaken är klar: Ryssland har blivit mer aktivt både till havs och på land, och detta har tvingat såväl finländare som svenskar att omvärdera sina länders förmåga att själva stå emot säkerhetshoten. Det finns många exempel på hur Ryssland har testat försvarsmaktens kapacitet och reaktionstider i bägge länderna – eller med andra ord bedömt om vårt oberoende försvar är trovärdigt.
Nu senast är det kriget i Ukraina som visat att det inte ens i Europa går att utesluta risken för ett traditionellt krig. Också de övriga exemplen på Rysslands utrikespolitiska påtryckningsmetoder står i en klass för sig.
Även om Finland och Sverige under senare år har valt olika försvarspolitiska lösningar har vi ett särskilt band som förenar oss: utöver vår gemensamma historia och vår utrikespolitiska linje delar vi också säkerhetsläge. Det innebär att det ena landets beslut oundvikligen påverkar säkerhetsläget även i det andra landet.
Man har också bestämt sig för att stärka det här särskilda bandet genom att utveckla försvarssamarbetet mellan länderna. Den rapport som färdigställdes i februari utgör en god grund, men även om samtliga förslag skulle genomföras fullt ut innebär det inte att vi har en försvarsallians. Det är dock viktigt att samarbetet fördjupas, för om vi ställde oss utanför skulle situationen bli än mer komplicerad.
En neutralitetspolitisk balansgång, som under kalla kriget, går dåligt ihop med vår tid och en värld som bygger på starka beroendeförhållanden. Både Finland och Sverige löper risk att än en gång bli ansatta av ett hotfullt Ryssland. Trots att den ekonomiska situationen blir allt sämre har Ryssland beslutat att utöka sina utgifter för militär utrustning med nästan en tredjedel i den budget som godkänts för innevarande år och i budgetförslaget för 2016–2017. De militära utgifterna kräver redan nu över 20 procent av Ryska federationens sammanlagda budgetanslag, och Ryssland har redan under flera år satsat på intensiv upprustning. Var och en kan fundera på varför.
De övriga nordiska länderna, de baltiska länderna och en överväldigande majoritet av EU:s medlemsländer baserar sin säkerhets- och försvarspolitik på Nato. Dessutom har EU:s övriga medlemsländer också åtagit sig att följa unionens gemensamma utrikespolitik, precis som Finland och Sverige. Detta innebär att Finlands och Sveriges ställning blir minst sagt exceptionell. Trots EU:s politiska paraply erbjuder unionen inte något militärt skydd.
Rysslands oberäkneliga åtgärder och eskalerande upprustning har gett oss anledning att överväga huruvida också Finland och Sverige borde omvärdera sin status som militärt alliansfria länder. Det första steget är att antingen separat eller samfällt reda ut konsekvenserna av ett eventuellt Natomedlemskap. Detta är ett arbete som vi bör ta itu med snarast. Det starka bandet mellan länderna talar för en gemensam utredning. Det bör också leda till ett gemensamt beslut i Natofrågan samt att våra länder stärker vår samlade försvarsförmåga.
Europaparlamenteriker Gunnar Hökmark (EPP, Moderaterna, Sverige)
Europaparlamenteriker Henna Virkkunen (EPP, Samlingspartiet, Finland)