Dödsskjutningen av den 20-årige Eric är en tragedi av djupaste slag. För hans föräldrar och anhöriga, för oss alla, och för de poliser som deltog i insatsen. För poliserna är det en tung börda. För föräldrarna är det en förlust som är ofattbar. För oss alla är det en påminnelse om att kriminellt våld har ett pris, nämligen rädslan, försiktigheten och risken för att lagligt våld utövas på fel sätt i situationer som ingen utomstående kan överblicka.
Det som hänt måste utredas, dels för att pröva ansvarsfråga men också för att säkra att risken för att det händer igen blir så liten som möjligt. Men både utredande och diskussionen kring det som hänt måste utgå från den situation som de deltagande poliserna upplevde sig vara i. Kallade till platsen för att någon hotade civila med ett automatvapen, en adress som tidigare ansetts vara plats för allvarligt våld.
I efterhand är allt så mycket enklare. Just där och då i utryckningen och inför hot som man inte känner vidden av är det inte enkelt utan en fråga om hur man ska agera i små korta ögonblick där ett hotfullt automatvapen kan leda till omedelbar död för dem som ska skydda andra och för dem som man ska skydda.
Det ska ses i perspektivet av att vi upplever en utveckling då dödligt våld riktas mot poliser liksom mot civila, där vi vet att kriminella grupper har tung beväpning i sina händer och gärna använder den. Så är den verklighet vi lever i. Det var i det här fallet långt ifrån vad som gällde nu. En tjugoårig ung man med Downs syndrom och ett leksaksvapen. Där ligger en del av tragedin.
Det är stötande när ma nnu i debatt på sociala medier och även i mer traditionella medier vill lägga skulden för allt detta på de tre enskilda personer som stod där i några sekunder av ovisshet och upplevd fara. De som på grund av denna händelse menar att utredningar av detta slag måste utföras på annat sätt än i dag, som om den rättsliga processen ska anpassas till den skuld man vill utkräva, som om det är klart att ett friande av poliserna är fel. Än värre dem som nu vill skuldbelägga polisen som sådan, som vill ta bort skjutvapen från poliser. Men vem ska då rycka ut på larm om att någon har ett automatvapen?
Det finns just nu många som vill låta sina uppfattningar och fördomar om poliser profitera på tragedin och sorgen. Det gör vare sig tragedin eller sorgen mindre. Det kan inte återskapa ett liv. Men det kan skymma vår förmåga att lära och förstå vad vår verklighet i dag kräver, hur vi som samhälle ska möta situationer där hoten om våld kräver handling, även om vi inte vet hur allvarligt eller riktigt hotet är.
Det vi vet är att det finns alltför många fall av dödligt våld i familjesituationer, i hedersvåld, genom droger och narkotika, i gängkrig och genom att människor hotas. Vår oförmåga att möta detta våld leder till många ytterligare tragedier och familjers sorg. Kända våldsmän måste få sina straff och brott måste få konsekvenser för att våra gator och hem ska vara tryggare. Polisen måste ha förmåga att krossa gängkriminalitet och hindra våld i familjer. Ju bättre vi kan lyckas med detta desto mindre blir risken för utryckningar som präglas av ovisshet.
Erics anhöriga har rätt att kräva en utredning om ansvar men också åtgärder som motverkar så långt vi kan framtida tragedier av misstag. Deras sorg blir inte mindre för att den utnyttjas för att hävda andras åsikter. Risken för nya tragedier och familjers sorg blir inte mindre genom att hindra poliser att möta det dödliga våld som finns i vårt samhälle. Bättre utbildning och bättre ledning, bättre samordning och bättre organisation kan bidra till att vi både kan bekämpa brott bättre och minska risken för oskyldiga. Om vi tar tragedin på allvar kan vi hedra den unge man som miste sitt liv.