Utanförskapets politik

Miljöpartiet avslutar i dag i Borås sin årliga kongress och har i sitt valmanifest förutom krav på fler jobb, fler företag och större offentliga utgifter beslutat sig för att Sverige ska lämna EU.

Sverige ska istället arbeta för ett annat europeiskt samarbete heter det. Men det europeiska samarbete som finns är EU och vi har som medlemmar alla möjligheter att verka för att utveckla det i den riktning som vi vill, beroende på vilken inriktning vi föredrar. Om vi skulle lämna EU skulle vi stå utanför denna möjlighet. Vi skulle ha samma position som Norge som får anpassa sig utan att kunna påverka. Miljöpartiet vill i själva verket bygga upp ett gigantiskt demokratiskt underskott, där Sverige ska stå utanför men likväl vara lika beroende till EU som i dag, så vida vi inte skulle välja att vara ett land som går sin egen väg när det gäller ekonomi och politik i Europa.

Hade miljöpartiet fått råda hade Sverige inte kunnat bidra till den fredliga utveckling som har präglat EU´s ansökarländer under 1990-talet och som ledde till den historiska utvidgningen 2004. Vi hade heller inte kunnat bidra till att de baltiska länderna kom med så snabbt som de gjorde eller till den ekonomiska succé som utvidgningen har inneburit. Vi hade stått vid sidan om när EU bidrog till en demokratisk utveckling i Ukraina. Vi skulle ha stått utanför de politiska besluten för att stödja länderna på Balkan liksom besluten om de fredsskapande insatser som i dag ger människor trygghet och säkerhet. Det finns inte mycket vi hade kunnat vara stolta över i dagens Europa.

Under de kommande åren ska EU ta nya tag i arbetet med sitt grundläggande fördrag. Antingen är man nöjd med detta, vilket få är, eller så vill man förändra det i någon form. Det är anmärkningsvärt att miljöpartiet som är en del av regeringskoalitionen inte vill att Sverige ska ta en del i detta arbete. Det vill inte heller vänsterpartiet. De har ingen av dem en uppfattning om hur samarbetet ska utformas, de vill bara ut, ut i ensamheten och bort från arbetet för öppna gränser och ett öppet Europa. Det är en inskränkt egoism som i sin egen rättfärdighet lurar sig själv. Utanför EU är det Sverige som står utanför, inte EU som står utanför Sverige.

Det innebär att socialdemokratins regeringsalternativ inte är ett alternativ för att hantera den kommande mandatperiodens kanske viktigaste politiska fråga, nämligen den om ett nytt institutionellt fördrag. Under det tyska ordförandeskapet kommer de första frågorna att börja diskuteras, men mycket kommer inte att hända eftersom det är den tyska regeringens uppfattning att man först bör lyckas med att få fart på Europas ekonomi. Samtidigt så kommer trycket på att något ska ske öka under 2008 eftersom det då börjar handla om EU trovärdigt ska kunna förhandla om en utvidgning med dagens fördrag som inte tillåter fler länder än Rumänien och Bulgarien som nya medlemmar.

Det innebär att ett tungt ansvar kommer att falla på det svenska ordförandeskapet att helst slutföra något som ska kunna träda i kraft som ett fördrag mellan Europeiska unionens medlemsstater. Det kommer att bli en svår uppgift och en omöjlig uppgift för en regeringskoalition där två av tre partier inte vill vara med och det tredje partiet är både delat och vilset i frågan. Miljöpartiets beslut på kongressen är en politik ut i vilsenhet och utanförskap. Så ser vänsterkartellens politiska förutsättningar ut.