Det är självklart att Irak är ett misslyckande för president Bush och det är självklart att det spelade en stor roll för att kongressvalet ledde till att republikanerna förlorade makten både i representanthus och i senat. Och det är därför naturligt, inte bara som en konsekvens av valutslaget att Donald Rumsfeld fick lämna posten som försvarsminister. Han har ett ansvar för att USA inte kunde vinna freden i Irak genom att han helt enkelt trodde att det bara var en fråga om att fortsätta kriget.
Förutsättningarna för fred och demokrati i Irak beror inte enbart på USA och den allierade närvaron. Det finns betydande grupper som inte vill vare sig fred eller demokrati, som helt glöms bort när Irakfrågan diskuteras i Sverige, precis som när frågan om den allierade invasionen diskuterades. I dag på morgonen hörde jag Göran Greider triumfera över att han haft rätt hela tiden och att den allierade invasionen hade utlöst etniska konflikter.
Det är som om han var helt omedveten om hur Saddam Hussein gasbombade kurdiska byar och på stor skala avrättade kurder liksom shiiter. Den husseinska diktaturen vilade på en etnisk konflikt där sunnimuslimska grupperingar förtryckte shiiter och kurder. Det ledde också till en terror riktad mot dessa grupper och deras företrädare liksom mot varje annan som kunde misstänkas att stå upp för andra uppfattningar än diktaturens.
Saddam Hussein försökte i princip utrota de shiiter som levde i södra Iraks träskmarker och han bedrev en motsvarande politik mot kurderna. De flygförbudszoner som sattes upp i Irak efter Gulfkriget hade just till syfte att hindra Saddam Hussein att göra mot kurder och shiiter just det han under årtionden hade gjort och som han då tog nya initiativ till. Det finns en Kambodja-tradition inom den vänster som är Göran Greiders och som på ett förvånansvärt sätt tenderar att skyla över vidriga diktaturers agerande mot sina egna medborgare och som reflexmässigt fördömer insatser för att bryta diktaturens grepp.
Det elände som präglar dagens Irak får inte skyla över den historia och verklighet som präglade den gamla diktaturen. Den iscensatte två mycket stora krig, den byggde upp resurser för massförstörelse vilket också konstaterades av FN´s observatörer, den rensade ut och mördade bland motståndare eller misstänkta motståndare i ett antal som i grunden saknar motsvarigheter.
Det gör inte dagens Irak bättre än vad det är. Och den amerikanska ledningen har ett ansvar för den utvecklingen. Genom sitt agerande har man på många sätt stärkt förutsättningarna för de grupper som ivrigast bekämpar demokratin och freden. Den amerikanska försvarsledningen har ett ansvar för att man inte förhindrat övergrepp som aldrig får tolereras och för att man uttryckt sig oklart i förhållningssätt till brutala förhörsmetoder. Det som skedde i Abu Graib fängelset var förmodligen ett av USA´s stora nederlag i detta krig. Ingen försvarsledning kan förhindra att enskilda överträder gränser som aldrig får överträdas, liksom ingen regering kan förhindra att brott begås, men varje militär ledning har ett ansvar för att det inte ska ske och att det inte får finnas det minsta tvivel om att det är förbjudet och oacceptabelt.
Genom att fortsätta att utkämpa ett krig även efter att man hade vunnit det försummade man att vinna freden. Det irakiska samhällets strukturer upplöstes istället för att de kontrollerades och användes för det nya Irak. Okänsligheten för det irakiska samhällets kultur och traditioner ledde till att man alienerade irakiska medborgare från den makt som skulle ge frihet och demokrati samtidigt som man den vägen gav ett utrymme för extremister och mördare att framstå som att de hävdade Iraks intressen.
Kanske är skiftet till Robert Gates ett uttryck för en vilja att nu finna lösningar som inte bara bygger på att bekämpa och kontrollera terrorns olika grupper utan också att uppnå politiskt institutionella lösningar. Det hade varit lättare för några år sedan men kommer också att bli allt svårare och svårare om man inte börjar nu. En sådan väg handlar om cirkelns kvadratur, att uppnå en ökad decentralisering, regionalisering, utan att Irak blir ett territorium som väntar på att delas upp av andra makter med den regionala osäkerhet det skulle medföra. Ett självständigare Kurdistan kan leda till ökade spänningar gentemot Turkiet liksom till Iran, ett shiitiskt territorium kan från Iran lätt ses som något som bör anslutas eller i vart fall kontrolleras.
Det är i balansen mellan att uppnå en minskad konfrontation mellan folkgrupper och strävan att upprätthålla ett nationellt samarbete som Irak kan uppnå stabilitet.
Men det är inte bara i Irak som situationen har blivit svårare under de år som har gått sedan invasionen. I Libanon har Hizbollah som Irans företrädare tagit ett allt starkare grepp om landet och hotar nu att störta den sittande regeringen om inte Hizbollah får bestämma samarbetsformerna. I Iran har utvecklingen av kärnvapen fortsatt samtidigt som retoriken mot Israel har utvecklats i än mer hatfyllda former. I Afghanistan står landets framtid på spel när talibanerna sakta stärker sina positioner. Nordkoreas kärnvapen är ett hot i sig själva mot regionen men är också ett exempel för andra regimer som kan leda till ytterligare problem.
Samtidigt ser vi hur länder och växande stormakter som Kina och Ryssland formar sin egen agenda där viljan att agera gemensamt för demokratiska värden är mycket liten.
Det är i detta lite större perspektiv som utgången av det amerikanska valet ska ses. Det är bra att vi nu får se en ny politik växa fram i Irak men om resultatet av valet blir att USA passiviseras och väljer isolering och protektionism då har vi fått en världssituation där den transatlantiska kraften är försvagad och blir allt mer beroende till ett EU som söker sin identitet och sin styrelseform och där debatten just nu handlar om Turkiet och de problem som ett medlemskap för landet kan medföra. Ett Europa som snarare diskuterar de problem som ett turkiskt utanförskap kan innebära vore bättre rustat att möta de utmaningar som vi nu ser.