Nyhetsbrevet Frihetens värden 2003-05-08
Kära läsare,
Våren eller vädret eller vad man än vill kalla det är bättre utomlands. I Washington där jag var förra veckan med försvarsberedningen var det strålande sol. Samma sak gällde Berlin där jag var tidigare i dag med moderata kolleger för att diskutera konstitutionella frågor i perspektivet av arbetet med ett europeiskt konstitutionellt fördrag.
Däremot var vädret uselt och regnigt när konstitutionsutskottet i måndags förra veckan ute på Näsby park hade sitt årliga granskningssammanträde. Det är kanske svårt att dra några exakta vetenskapliga slutsatser av detta men efter möte med programkommittén i EPP i Bryssel i mitten av veckan är den empiriska grunden utländskt vår kontra svensk stabilare. Den är än så länge bättre utomlands även om den gradvis blir bättre i Sverige.
I detta brev lite om moderaternas linje, arbetet med ett program för Europas utveckling samt om de uppfattningar som präglar amerikansk syn på samarbetet mellan USA och Europa.
Syftet med försvarsberedningens resa till Washington var att diskutera hur amerikaner i olika grupperingar ser på den transatlantiska länken, sina egna relationer med Nato och Europa samt den globala säkerhetssituationen.
== Gapet mellan USA och Europa är mer av en motsättning i Europa ==
Om det finns en slutsats som är säker från de diskussioner som fördes så är den att det finns en besvikelse gentemot mer än något annat land Frankrike. Frankrike upplevs som att medvetet ha motarbetat USA och en allierad i en fråga som amerikaner ansåg hade en tydlig säkerhetsbetydelse för USA.
För att rätt förstå de stämningar som finns över partigränserna i USA måste man känna av den oro som finns inte minst i en stad som Washington inför risken för olika typer av terroristattacker med eller utan massförstörelsevapen. Det är en verklig osäkerhet som finns och den har sin bakgrund i en verklighet som kom till uttryck den 11 september 2001 men också i de hot som fanatiska terrororganisationer har riktat mot USA och dess medborgare. Frankrike valde inte bara att ställa sig vid sidan om processen i säkerhetsrådet utan också att aktivt mobilisera stöd mot den amerikanska linjen. Det upplevs i USA som ett djupt svek.
Den tyska linjen upplevs på motsvarande som ett svek men sätts också in i ett inrikespolitiskt sammanhang som ledde Schröder till att säga nej till varje tanke på våldsanvändning. I det läget, när Tyskland som ordförandeland i säkerhetsrådet och Frankrike med ett veto klargjorde att man i praktiken uteslöt våldsanvändning blev FN i amerikanska ögon till en politiskt blockerad organisation där andra länder använde sina vetoröster som ett led i ett maktpolitiskt spel som inte handlade om Irak. Och så växte det amerikanska beslutet fram och så motiveras det i dag, över partigränserna.
== Europas förändring är större och betyder mer än vad både amerikaner och européer inser ==
Saddam Hussein är borta men klyftan mellan USA och Europa är kvar. Det är en onyanserad amerikansk bild av Europa, som låter Europa förkroppsligas av Frankrike och Tyskland. Europa är en enda röra, säger man. Det är lätt att hålla med om att Europas utrikespolitiska konsekvens och sammanhållning inte firat några större triumfer det senaste halvåret.
Det är något som de flesta européer vill göra något åt. Jag hade anledning att några gånger påpeka att även om man i USA kan tycka att Europa är en röra så var det värre förr när Europa var delat och halva kontinenten led under socialistiskt förtryck.
== Europadagen den 9 maj värd att fira ==
Det är en gigantisk förändring av Europa som inträffat under det senaste seklet. Det är lätt både för européer och amerikaner att ta dagens fria Europa för självklart men omvandlingen har inte bara varit fundamental för Europas nationer utan också för dess folk och politiska ledare. Den har skapat helt nya förutsättningar som det tar tid att relatera sig till, vilket politiskt läger man än kommer ifrån.
Den har förändrat politiska utmaningar och perspektiv, den har skapat nya gränslinjer och nya ideologiska skiljelinjer. Den har definierat nya problem och i sig utgjort en anspänning på det europeiska samhället. Tyskland har återförenats genom att den nersjunkna och eländiga östtyska ekonomin har inkluderats i det som tidigare var Europas starkaste ekonomi. Det är en anspänning på det tyska samhället men skapar också förändrade förutsättningar och ledarskap i Europa.
Under 1990-talet har EU utvidgats med nya medlemmar men också med nya kandidatländer och frihandelsavtal. De politiska ansträngningarna för att förena Europa politiskt, säkerhetsmässigt och ekonomiskt på rättstatens och de mänskliga fri- och rättigheternas grund har mer än något annat stått i fokus. Den inre marknaden har förverkligats om än denna verklighet kräver mer puts och reform. Den gemensamma valutan har etablerats. Och alla dessa ansträngningar har varit framgångsrika. Fantastiskt och obegripligt framgångsrika om vi bara tittar tillbaka 15 år i tiden. Europadagen i i morgon den 9 maj är sannerligen värd att fira just för att Europatanken har visat sig så framgångsrik att öppna Europa för dess medborgare, över gränserna och bortom vad de flesta för 15 år sedan kunde vara överhuvudtaget möjligt.
Samtidigt har vi i Europa att formulera grunden för hur EU i denna nya ordning skall fungera. Det är konventsdebatten och den kommande regeringskonferensens uppgift. I morgon på Europadagen markerar riksdagens sammansatta konstitutions- och utrikesutskott denna viktiga uppgift genom en offentlig utfrågning med bland annat den tidigare estniske statsministern Mart Laar som numera är ledare för den estniska parlamentarikerdelegationen i Europaparlamentet. Det är något annat än när jag första gången träffade honom som en oppositionell dissident och forskare 1989 i Tallin. Som person symboliserar han den snabba förändring vi varit med om som européer.
== Det är ett nytt Europa med konsekvenser som ingen riktigt hunnit förstå, än mindre anpassa sig till ==
Den nya säkerhetspolitiska situation som allt detta, tillsammans med Sovjetunionens fall, har lett till kommer kräva mycken diskussion och eftertänksamhet i alla europeiska länder. En nationell säkerhetspolitik är inget man bara beslutar fram. En gemensam utrikes- och säkerhetspolitik som i sig måste förena flera olika länders gemensamma ekonomiska, säkerhetspolitiska och nationella intressen är heller inget man bara beslutar om.
När EU var bara sex länder var det lättare. Då bestämde Tyskland och Frankrike inom ramen för ett delat Europa där gränslinjen mot öst och mot förtrycket stod i form av en mur, en järnridå och väldiga pansarförband stridsberedda mot varandra. Det fanns inget tvivel om hur de gemensamma intressena såg ut och inget tvivel om hur världen kunde betraktas, även om det i sanningens namn fanns de i Västeuropa med en helt annan världssyn, som i Sovjetunionen såg fredens och nedrustningens ledande förkämpe och Nato som en fiende på hemmaplan.
Det var en stod del svenska socialdemokrater, några västtyska politiker och Labour under 1980-talet som framförallt utmärkte sig. Men dessa uppfattningar fick vare sig något folkligt stöd eller parlamentariskt. De påverkade mer demonstrationsapeller än faktisk säkerhetspolitik, som vi kunnat se inte minst i Sverige.
== För första gången fick Tyskland och Frankrike på allvar uppleva att EU är mer än de sex ==
På sätt och vis kan man säga att Irak- frågan var den första stora utrikespolitiska fråga som EU hanterat som en union där alla 15 medlemmarna är medlemmar på lika villkor. Och då fungerade EU inte som när man bara var sex medlemmar och Frankrike och Tyskland den avgörande axeln. Och kanske kan man säga att detta var första gången som Frankrike och Tyskland konkret fick uppleva att unionen nu består av 15 länder. Och det är nu det blivande medlemslandet Polen som nu samarbetar med USA i Irak, inet de gamla allierade Frankrike och Tyskland. Det är ett mått på förändringen och på att nya nationer nu träder fram och förändrar gamla mönster.
Det är viktigt för amerikaner att förstå samtidigt som