Nyhetsbrevet Frihetens värden den 31 december 2004
Kära läsare,
Jorden skälvde och vi människor var lika sårbara och utsatta för naturens krafter som vi alltid varit. Det fanns inget uppsåt och ingen oförsiktighet, ingen som tog någon känd risk och ingen som ansåg sig behöva vara vaksam. Ändå så många som dog, som skadades, som saknas och som förlorat sina närmaste, så många som förlorat allt. Katastrofen är av den omfattning som vi kan läsa om i Bibeln och som vi läst om som något som hör historien och inte samtiden till. Men det var i vår tid det skedde. Vi som människor var i vår tid lika sårbara och utsatta som i andra tider.
I vår moderna och rationella värld är det svårt att förstå det som inte kan förstås i form av rationalitet och hur vi människor kan påverka. Det grymma i katastrofen är just att det inte fanns något som kunde göras för att motverka den, kanske bara något för att lindra dess effekter. BBC har på sin hemsida den kanske mest pedagogiska beskrivningen av en Tsunami som jag sett: http://news.bbc.co.uk/1/hi/world/asia-pacific/4136289.stm
Vi har kunnat följa naturkatastrofer långt bort och uppleva det som något som sker någon annanstans men inte hos oss. Nu fick vi uppleva att det som sker där borta sker hos oss lika mycket som när det sker här. I Khao Lok och kring andra thailändska stränder fanns lika många svenskar som i en vanlig svensk stad.
Det som skedde där borta fick konsekvenser för svenskar som om samma skalv och samma våg hade drabbat Karlshamn, Landskrona eller Piteå. Tragedin och sorgen är lika stor för dem som drabbas där som när den drabbar här. Den förståelsen, liksom att den påverkat så många att göra det bästa de kunnat för andra, är kanske det enda goda som långsiktigt kan finnas i detta elände.
Katastrofer av detta och andra slag är overkliga eller främmande för oss svenskar som har levat och lever i ett tryggt och stabilt samhälle. Det är lätt för oss att tro att det är lättare att leva med dem när man är van. Så är det inte. Den skär lika hårt in i varje människas liv och öde. Så kommer det vara i Sverige. Över 20 000 människor, de som kommer tillbaka, kommer att vara präglade av upplevelsen, skadorna, förlusten av sina närmaste och maktlösheten. De som inte kommer tillbaka kommer aldrig att kunna ersättas, bara saknas och sörjas.
För vår del står vi bara i början av en nationell sorgeprocess som kommer att beröra hela det svenska samhället, som kommer att växa till sin omfattning när vi i tomma skolbänkar och i frånvaron av arbetskamrater ser katastrofens omfattning och närhet till oss själva.
Vår ovana att drabbas på detta sätt kommer att ställa särskilda krav på hur vi hanterar den. Oförmågan att agera som har lyst igenom de senaste dagarna riskerar att istället att kompenseras med det symboliska och en tävlan om att göra det mesta av sorgearbetet. Att en utrikesminister åker ner på platsen är en dålig kompensation för att hjälparbetare och sjukvårdsresurser inte skickades ner direkt, eller åtminstone samtidigt.
De som är drabbade behöver medkänsla men den kan aldrig kompensera saknaden till dem som förlorades och de personliga tragedier som vi kommer att läsa om varje dag. Det som nu gäller är att göra. De som har skadats måste få den sjukvård de behöver. De överlevande behöver få se sina döda identifierade och hemtransporterade. Det är en viktigare aktning än ljus i fönstret och insamlingsgalor, inget ont om dem. Befolkningarna i de olika länderna behöver vårt och världssamfundets stöd. De thailändare som uppoffrande hjälpt svenskar och andra utlänningar i deras land får inte mötas att vi vänder deras land ryggen som om katastrofen vara thailändsk och något som gör att just Thailand måste fruktas.
Det är som många sagt en nationell samling vi behöver. Men det är en nationell samling bakom de som drabbats och bakom de insatser vi gemensamt kan göra som det gäller. Det är de drabbade, och inte regeringen som nu förtjänar en nationell samling bakom sig.
Mycket är lättare i efterhand och mycket kan alltid göras bättre. Men bra har inte den svenska regeringen skött sig. Respekten för dem som drabbats gör att det som inte har fungerat måste klargöras och de som inte har kunnat leva upp till sitt ansvar måste få ta det nu.
Det är när den normala verkligheten bryts som det ställs krav på politiskt ledarskap. Oförmågan att ta till sig det som reseföretagen, den diplomatiska personalen på plats och media tog till sig faller tungt på regeringen. Inte för att den gjorde misstag som är mänskliga i en abnorm situation utan för att den inte kunde ta det ansvar som en regering är till för att ta när verkligheten faller utanför det normalas ramar. En regering och dess ledamöter har ett ansvar, och förutsättningar, för att informera sig och agera som ställer krav som är större än vad den enskilde medborgaren behöver leva upp till. Det är därför den har det ansvar den har. Och det är ett ansvar som den aktivt har sökt för att leva upp till medborgarnas krav eftersom den som varje regering har utlovat att kunna leda landet även i svåra tider.
Det är regeringen som styr riket och i det ligger ett ansvar att ta de initiativ som inte naturligen faller inom ramen för olika myndigheters ansvar. Det tog lång tid för regeringen att göra det som ingen annan än regeringen hade kunnat göra och jag vet inte om det ens är så att de har gjort det i dag. Det är uppenbart att statsråd och regeringschef inte har visat att de kan leda landet på det vis som krävs när vi möter svåra tider som kräver ledarskap mer än symboler. När de prövades höll de inte måttet.
Respekten för dem som nu har drabbats ställer inte bara krav på att ansvarsfrågorna diskuteras när vi har lämnat den akuta situationen. Respekten mot dem ställer också krav på att förmåga till politiskt ledarskap och att kunna agera mot den verklighet vi möter måste ställas som ett grundläggande krav på dem som ingår i en regering, oavsett vilken majoritet den har bakom sig. Regeringsledamöter kan inte utses för vad de symboliserar eller för att gottgöras tidigare misslyckanden. Det faktum att de är beroende till regeringschefen utan någon annan plattform är ett svaghetstecken, inte en styrka. De måste utses utifrån vad de som personer vill och kan göra i de situationer de kan komma att ställas inför.
Det gäller inte bara när katastrofer och kriser måste mötas utan också i den vardagliga politiska processen. Den svenska sjukvården eller det svenska försvaret måste långsiktigt utformas utifrån de krav som verkligheten ställer och utifrån de förändringar som måste göras. Det är nämligen inte bara i kristider som behovet av kompetens måste gälla. Skillnaden är bara att i en kris så avslöjas ett misslyckande obarmhärtigt.
När detta skrives på eftermiddagen av nyårsafton är det svårt att se vad som mer förtjänar uppmärksamhet än det lidande som kommit oss så nära. Men det kommer att vara en viktig del av det svenska samhällets sorgearbete att också kunna hantera och diskutera det som sker i en verklighet omkring oss som aldrig avstannar och som ständigt kräver analys och politik. Annars riskerar vi att bli offer för en verklighet som utvecklas oavsett vad vi gör även om det som sker tillhör det som kan påverkas. Sorgearbete handlar inte om att sorgen skall ta överhanden utan om att människor skall kunna gå vidare.
Det är i det perspektivet som vi under det kommande året måste följa utvecklingen i Ukraina. Där finns i dag förutsättningar för en demokratisk utveckling som kommer att tvinga Europa och EU att ta ställning till frågan om Ukraina som en framtida medlem i EU. Det är ett stort steg framåt för demokratin och för Europa att Ukraina har valt en ny väg bort från den gamla regimens system.
Den 9 januari är det val i den palestinska myndigheten. Det kommer att få en avgörande betydelse för hur fredsprocessen i Mellersta Östern kommer att utvecklas. Efter Yasser Arafats död har den fred och självständighet som han urholkade förutsättningarna för åter blivit möjlig. Det europeiska stödet till Arafat har under årtal stärkt hans destruktiva roll. Symboliken har fått gå före sak även i denna fråga.
D