Hoppa till innehåll

Ur nyhetsbrevet Frihetens värden 2004-09-22 om försvarsförhandlingarna

Nyhetsbrevet Frihetens värden 2004-09-22

Kära läsare,

Det är förnedrande för regeringen och för Sverige att det är kommunisten Lars Ohly som bestämde regeringens förhandlingsmandat i försvarsfrågan. I dag på förmiddagen meddelade Leni Björklund att regeringen bröt diskussionerna. Det var inte underligt eftersom det visat sig att hon själv inte hade något mandat från vänsterpartiet och miljöpartiet att föra några diskussioner som påverkar anslagsramarna. Man kan inte föra diskussioner om försvaret om man inte får lov att röra sig utanför de ramar som vänsterpartiet och miljöpartiet äger genom budgetöverenskommelsen.

Det är därmed principiellt avgörande steg som socialdemokraterna tagit. De EU-fientliga partierna vänsterpartiet och miljöpartiet har fått ett bestämmande inflytande över svensk försvars- och säkerhetspolitik liksom över vår förmåga att bidra till Europasamarbetet. Den uppfattning som Göran Persson tidigare har haft när det gäller miljöpartiets och vänsterpartiets eventuella regeringsdeltagande på grund av deras uppfattningar i EU- och säkerhetspolitiska frågor har han därmed lämnat bakom sig. I den delen är socialdemokraternas beslut i dag ett nytt steg i svensk socialdemokratis utveckling.

Att regeringen inte hade något eget förhandlingsmandat stod i praktiken klart redan under gårdagen. Under tisdagen gav regeringen ett bud till oss borgerliga som innebar att man stod fast vid exakt samma besparingar 2005 och 2006 som man överenskommit med vänsterpartiet och miljöpartiet om.

Samtidigt vidhöll man att anslagsramen för försvaret skulle krympas med 3 miljarder men från och med 2008 istället för 2007. Därmed var man i den delen tillbaka på den nivå som var Göran Perssons utspel i januari 2004 och som av en ren händelse försvarsberedningens majoritet efter ett års försvarsdiskussioner förespråkade den 1 juni 2004.

Mer flexibel än så har regeringen inte varit. Den enda öppning man gjort är att låta nerdragningen till minus 3 miljarder ske i den takt som försvarsberedningens majoritet föreslog i juni, och inte i den takt som regeringen talade om för en månad sedan. Så har regeringen hanterat möjligheten till en bred överenskommelse i försvarsfrågan.

Från borgerlig sida har vi gett två olika på varandra följande bud, utan att socialdemokraterna överhuvudtaget svarade på dessa. Vi har också tillsammans beskrivit vår syn i en artikel på DN-debatt som kan läsas på [ http://www.gunnar.moderat.se ]www.gunnar.moderat.se

Skillnaderna handlar om att vi vill kunna bidra med två fredsskapande bataljoner i långsiktiga insatser. Det kan ställa krav på att vi skall kunna sända ut över året drygt 3000 soldater och officerare. Samtidigt har vi slagit fast att Sverige skall ha en långsiktig förmåga och kapacitet att utveckla en svensk Battle group inom ramen för EU´s snabbinsatsförmåga.

Detta ställer sammantaget krav på en utbildningsorganisation och rekrytering som över ett år, med den halvårsvisa rotation som gäller, ska kunna ställa upp med drygt 4000 soldater och officerare. Det ställer krav på grundorganisation och på att det finns ekonomiska resurser för att både utveckla förbanden och att insätta dem.

I försvarsberedningen fanns det enighet om att problemet med officerskårens åldersstruktur skulle åtgärda. Det var ett viktigt genombrott för att uppnå en anställningsform för officerare som är tidsbegränsad. Detta har vi krävt i förhandlingarna men regeringen har lagt det åt sidan.

Kostnaden för en Battlegroup fanns inte med i de underlag som Försvarsmakten redovisade för regering och försvarsberedning i februari. Den motsvarar drygt 1 miljard.

Regeringen har inte velat ta hänsyn till vare sig vad ökad internationell ambitionsförmåga och utvecklingen av Battle groups ställer för krav. De har varit bundna av Göran Perssons 3-miljardersutspel i januari.

Den socialdemokratiska synen på en bred överenskommelse bestod innehöll inte förhandlingar i någon reell bemärkelse utan i en möjlighet för oss att få tycka som dem. Det är en usel förhandlingsstrategi och ett uselt statsmannaskap.

Under sommaren har vi moderater på olika sätt tagit kontakter för att få till stånd en andra chans att få en bred överenskommelse i försvarsfrågan. Vårt skäl för detta har varit att det framtida försvaret kommer att stå inför utmaningar som innebär stora risker, både för den enskilde och för de förband i sin helhet som vi sätter in. Det gör det angeläget att det inte finns några partipolitiska skillnader i de förutsättningar försvarsmakten har utan i stället en samsyn vad gäller de uppgifter som försvaret har att möta i bland annat internationell freds- och konflikthantering.

I slutet av augusti hade vi därför också ett antal samtal med företrädare för regeringen som varje gång uteslöt att man skulle rubba på besparingsmålet men som underströk hur öppna de var för att vi skulle vara med på en överenskommelse.

Det var först när kristdemokraterna och centerpartiet noterat dels att regeringen avsåg att gå betydligt hårdare fram när det gällde besparingarna de första åren än vad försvarsberedningen hade förutsatt och noterade att inga underlag inkommit som kvalitetssäkrade försvarsberedningens sparkalkyler som regeringen började se ett skäl att föra diskussionerna vidare.

Det ledde till att vi borgerliga träffades söndagen den 12 september för att diskutera en hållning präglad av den gemensamma syn vi hade på försvarets ekonomi på kort sikt och de internationella ambitionerna på längre sikt. På söndagskvällen ringde försvarsministern runt och bjöd in till överläggningar på måndagskvällen den 13 grundade på att hon nu ansåg att slutsiffran för perioden, för 2007, skulle kunna justeras från 3 miljarder till 2,5. Vi tog inbjudan på allvar vilket för min del ledde till att jag vände hem från Hamburg där jag skulle rest vidare till Strasbourg.

På måndagskvällen överlämnade vi ett bud som byggde på vår hållning den kvällen. Vi sa noll besparingar första året, 750 miljoner andra året och 1800 miljoner det tredje året, år 2007. Vi fick inget motbud, däremot föreläsningar om att allt kunde innehållas i de ramar regeringen föreslog och ett mer allmänt underkännande av vår uppfattning.

Vi noterade hur viktigt det var för regeringen att kunna hämta hem någon besparing det första året och för att samtalen inte skulle spricka på detta överlämnade vi, utan att regeringen själva återkommit, ett reviderat bud för att visa tillmötesgående. Detta bud, med siffrorna 200, 1000 och 1850, överlämnade vi efter lunch tisdagen den 14.

Därefter har inget bud kommit från regeringen förrän man i går föreslog att man skulle minska besparingen med 100 miljoner kronor 2007, men genomföra den fullt ut med 3 miljarder 2008. Det vill säga ner till den nivå som regeringen och försvarsberedningens majoritet från början avsåg. De tog ett steg framåt med 100 miljoner krongor och tog fem steg bakåt. Det är inte att bjuda med armbågarna utan med fotknölarna. Vi noterade i går kväll att detta inte var något substantiellt bud. Och i dag valde Leni Björklund som sagt att bryta de förhandlingar hon i praktiken inte deltagit i själv.

För oss moderater har det varit viktigt att uppnå en internationell insatsförmåga som gör att Sverige inom ramen för EU och i det internationella samfundet kan ta sin del av ansvaret för att upprätthålla fred och säkerhet. De hot som vi i dag möter riktar sig inte just mot Sverige utan mot den gemenskap av demokratier som vi på olika sätt är en del av, det må gälla som länder kring Östersjön, i Norra Europa, som medlemmar i EU eller som en del av en transatlantisk gemenskap av öppna samhällen.

Vi bör på en gång kunna delta i internationella fredsoperationer som i Kosovo, Afghanistan eller i Liberia. Vi bör samtidigt kunna bidra med två bataljoner eller motsvarande för att ta vår del av ansvaret. Problemen i alla de tre exempel jag nämner är att den internationella närvaron är för liten och ger ett för stort utrymme för de destruktiva krafterna att välta den fredliga utvecklingen över ända. Det såg vi i våras i Kosovo och det ser vi tydligt i Afghanistan