Den under lång tid pågående upprustningen av rysk försvarsförmåga har passerat förbi den svenska debatten och mer allmänt betraktats som en mer allmän modernisering.
Försvarsmakten hävdade 2003 att riskerna för väpnade angrepp kunde uteslutas för överskådlig framtid, baserat på en utveckling mot västorientering och demokratisering som man hade noterat under föregående decennium och fortfarande trodde sig se, samtidigt som Putinregimen vände in på en annan väg mot rysk nationalism, ett alltmer auktoritärt styre och rättslöshet.
Energipolitiken inriktades på säkerhetspolitiska mål samtidigt som trycket på grannländer i form av ekonomisk krigföring, korruption och andra påtryckningar ökade. Allt detta skedde med betydande öppenhet, en öppenhet som var syftet för att på det viset öka trycket mot andra och medvetenheten om vad Ryssland kunde göra mot sina grannar.
Det ledde bland annat till brutala militära insatser i Tjetjenien och inte långt därefter den militära invasionen i Georgien. Omfattande satsningar på modernt flyg och avancerade stridsvagnar samt kärnvapenbärande missiler är ytterligare inslag i denna utveckling som aldrig varit särskilt hemlig, till detta kommer ökade satsningar på Östersjön och västra Ryssland liksom anspråk på ökad närvaro på Nordkalotten.
Ryssland hade redan 2008 förmåga att invadera Georgien. Det fanns ett missnöje i Moskva att det inte gick tillräckligt snabbt men det fanns ingen tvekan om att det man hade räckte för en invasion mot ett relativt försvarsförberett Georgien.
I dag har styrkeförmågan växt. Man har invaderat Krim och bedriver krig i östra Ukraina. Samtidigt har man haft förmågan att genomföra mer omfattande övningar i vår närhet, parallellt med operationerna i och kring Ukraina, än vad man gjort sedan det kalla kriget. Specialförband har tredubblats. Närvaron av stående förband i västra Ryssland, med bland annat sikte på arktiska operationer, har ökat kraftigt. Och så vidare.
Ryssland har idag förmåga att hota sina grannar. Man har möjlighet att utöva militär förmåga gentemot andra. Det behöver inte innebära invasion av det gamla slaget men militära operationer som en ny tid gör möjliga. En mycket stor ökning av fallskärmsförband, nya landstigningsförband av en väsentligt mindre omfattning än då men likväl fullt användbara mot länder som saknar förmågan att möta dem. Samma gäller närvaron i våra vatten liksom på Östersjön i sin helhet. Ryssland påverkar i dag den säkerhetspolitiska situationen i vår del av världen, till nackdel för demokratierna och till fördel för den egna viljan att kunna påverka andra länders utveckling. Ryssland kan uppenbarligen i dag bara genom att uttrycka sin olust påverka hur ledande företrädare för dess grannländer anser att den säkerhetspolitiska debatten kan föras.
Men det vore oavsett det ett nytt systemfel om man inte inser att dagens Ryssland är en utmaning som måste mötas med att vi tillför ökade anslag, ökar övningstid och flygtid liksom sjötid, att vi använder oss av de militära enheter vi redan har men som står parkerade, att vi reparerar och moderniserar och kompletterar beväpning. Annars kommer Ryssland att vänja oss vid att vår egen verklighet är så förändrad att vi inte kan göra något åt det.
Den försvarsförmåga vi har försummat måste nu återvinnas.
Gunnar Hökmark, delegationsledare moderaterna Europaparlamentet