Den brutala antisemitismen som vi nu ser på gator och torg är en unik företeelse och en kris för det svenska samhället. Stora grupper som jublar och hyllar massmördande av judar. Som skanderar paroller som ”död åt judarna” och vill att Israel ska elimineras ”from the River to the Sea!” Det är detta som grupper som Hamas och Hizbollah uttalat vill och det är detta som den iranska regimen som stöder dem har som uttalat mål. Det är en kris som har en säkerhetspolitisk dimension och som hotar vårt samhälles grundläggande demokratiska förutsättningar.
Den barbariska massakern i södra Israel är svår att ta in men vi måste likväl göra det. Ett medvetet mördande oberoende av ålder eller kön bara för att de var judar. Det är en unik ondska som sträcker sig långt bortom det som är krigets elände och tragedier. Det blev den enskilt värsta dagen för judiska liv efter Förintelsen.
Massakern avslöjar ett blint och unikt hat långt bortom vanlig politisk debatt om förståelse eller tolerans. Det var en tydlig avsikt att döda så många som möjligt och mördarna, Hamas och Islamiska Jihads stormtrupper, hade gärna mördat ännu fler småbarn, tonåringar, blivande mammor, åldringar liksom män och kvinnor i största allmänhet.
När vi ser hyllningar till mördandet här i Sverige är det därför allvar och måste tas på allvar. Och även om det finns många som av politiska syften vill likställa det med annan rasism eller andra uttryck för antisemitism så är det något unikt monstruöst som vi bör känna rädsla för. För judar i Sverige är det uppenbart så. Men också för alla andra som vill leva i ett land byggt på humanistiska och demokratiska värderingar. Det är ett ont tecken att runt om i landet tvingades man inställa ceremonier till minne av Kristallnattens och Förintelsens offer. Men den rädsla man bör känna inför människor och grupper som hyllar massmördande får aldrig leda till eftergivenhet eller relativiseringar genom försök att likställa det med andra politiska yttringar, eller ens med andra former av antisemitism som finns.
De som gör det, för att det ska passa in i den egna politiska kartan, gör sig skyldiga till att relativisera ett hat som går bortom det vi kan komma tillrätta med genom politisk diskussion, utbildning och pliktskyldiga fördömanden.
Ser man inte det unikt allvarliga i den monstruösa attacken kan man heller inte förstå det som nu blivit krigets allvar. Det är inte en konflikt mellan palestinier och israeler som båda sidor är lika skyldiga till. Det är en ondska i form av Hamas som är ett ständigt pågående hot mot människors liv, mot gisslan, mot de palestinier som används som mänskliga sköldar och de människor i Israel som kommer leva under terrorismens hot så länge Hamas opererar från Gaza eller där de söker sin tillflykt.
Det är inte Israel som bryter mot krigets lagar när Hamas har sina ledningscentraler under sjukhus och missilramper vid skolor eller i bostadsområden. Det är Hamas. Det finns ingen anledning att relativisera orsaken till kriget så att man kan tillmäta bägge sidor ondskan att vilja döda civila. Det är en unik och mot det egna folket ansvarslös strategi som Hamas tillämpar, inte det demokratiska Israels försvarsmakt som har sina militära koder, regler och israelisk lag bakom sig.
Det är självklart att man ska kräva av Israel att respektera krigets lagar, men de som ställer kravet som om detta inte vore en självklarhet för en demokrati vill i praktiken implicit säga att det även på Israels sida finns en vilja att döda civila. Då sätter man bilden av att en demokrati som söker försvara sina medborgare är lika skyldig som en terrororganisation som har mördandet av oskyldiga som bärande idé. Tror man att jubelropen över Hamas mördande i Sverige bara handlar om sedvanlig antisemitism, som man kan utbilda bort ,förstår man inte vidden och allvaret i det problem som nu har uppenbarat sig.
Man måste vara mycket förlorad i det politiska spelets intriger – och till det ständiga mantrat från socialdemokrater och vänsterliberaler om att den borgerliga regeringen som kom till förra året innebär ett stöd för antisemitism – för att vilja försöka stöpa om detta hat till en antisemitism motsvarande den man anklagar andra för.
Påståenden om att den borgerliga regeringen skulle ha öppnat upp för antisemitism har varit falskt och orättfärdigt från första början. Dagens Nyheters ledarsida har tyvärr ägnat sig åt den typen av fördunkling och relativisering av begreppet antisemitism.
Det har varit ett sätt att försöka underminera en ny regerings legitimitet samtidigt som man blundat för eller undvikit att dra några politiska slutsatser om en antisemitism som varit uppenbar och stark bland grupper från Mellanöstern men med helt andra politiska kopplingar än de som passar in i den politiska karta som dessa skribenter orienterar sig efter. Därför har man inte ställt Socialdemokraterna till ansvar för det som gång på gång dykt upp i dess partiorganisation och bland dess företrädare på kommunal nivå och nu senast när det gällt närhet till företrädare för Hamas.
Det är uppenbart att det bland Sverigedemokrater finns både de som har uttryckt antisemitiska och islamofobiska åsikter och de som ägnat sig åt osmakliga skämt. Varje gång det sker, skall det fördömas och Sverigedemokraternas ledning skall krävas på åtgärder för att beivra och samma krav skall ställas på andra partier när det förekommer där. Men jublet och hyllandet av massmord på judar är av en helt annan dignitet.
Och man försöker likställa detta– i strävan efter någon politisk kålsuparteori – med försåtliga kommentarer om påstådd ”grabbhumor” och osmakliga judeskämt i regeringens parlamentariska underlag tar man inte sitt ansvar som opinionsbildare på allvar.
När en kulturskribent hos Dagens Nyheter för någon vecka sedan ville hävda att det på nätet nu svämmade över av ”grabbhumor” kring judeskämt, som ett sätt att projicera detta på borgerliga grupper eller på regeringens väljargrupper, var det ett sätt att söka relativisera manifestationerna mot judar på gator och torg genom att påstå att de är del av ett bredare politiskt mönster där hela Sverige svämmar över av antisemitism. Det är inte sant. Jag möter när jag skriver om detta hat från alla möjliga håll, både från vänsterns extrema krafter och från de som ser invandringen som roten till allt ont. Men jag har faktiskt inte sett bland alla dem som jag följer eller ser på nätet att man skämtat om det som skedde den 7 oktober eller någon ”grabbhumor” av osmakligt slag.
Det är fullt möjligt det finns i andra flöden beroende på vilka man följer, och det finns fähundar överallt, men inte bland dem jag följer. Och de som kanske har funnits i andras flöden har sannolikt känt skratten fastna i halsen när människor mördades på fälten och i byarna i södra Israel.
När jag skrev detta föranledde det Dagens Nyheters ledarskribent Erik Helmerson att hänföra mig till ”skrockande moderatmän”, ett uttryck som är tänkt att ge intryck av att det skrattas åt judeskämt. Det är inte bara totalt grundlöst och djupt oförskämt utan också ett sätt att förvirra och fördumma debatten.
För att ta det igen; det som skribenter på DNs ledarsida anser sig se överallt i regeringsunderlaget kokar ner till enskilda personer i Sd och deras omdömeslöshet, och har ingen grund eller förankring i någon politisk bemärkelse annat än hos dem själva, samtidigt undviker man att se det politiskt allvarliga i att stora grupper i Vänsterpartiet och även närstående till S präglas av detta, nu senast som vi sett i avslöjandet av antisemitism i chattgruppen Pink Room.
Men, det som är mer allvarligt, när våldsamma krafter med hatets budskap demonstrerar och agerar utanför synagogor och judiska församlingar och återupprepar extremismens paroller om att döda judar är det ett unikt hot mot människor i Sverige som vi inte sett tidigare. Det kan inte likställas eller politiskt balanseras av påståenden, korrekta eller ej, om ”grabbhumor”. Då har man antingen inte förstått allvaret eller så vill man inte dra några slutsatser av det.
Det handlar om ett unikt hat, det som hände i södra Israel liksom det vi såg i Bryssel när två svenskar mördades, för att de var svenskar. Det hat tar sig uttryck i en grov och hotfull antisemitism och den handlar inte om en debatt om olika politiska uppfattningar, ej heller inte om ett fenomen som några aldrig så godhjärtade och självupplysta ledarskribenter i bästa svenska anda tror kan hanteras genom utbildning om Förintelsen i våra skolor. Det senare är alltid nödvändigt, men hatets krafter är i detta fall större än så.
Det handlar inte om osmakliga skämt, eller det vi tidigare sett som det värsta – de som förringar eller till om förnekar förintelsen. De vi nu talar om förringar eller förnekar inte förintelsen. De hyllar den. Det kräver något mer än upprörda fördömanden eller förnumstiga tillrättavisningar. Det kräver en mobilisering mot hatet och en konkret kamp mot de säkerhetsrisker det utgör.