Nyss drev den spanska socialdemokratiska regeringen fram ett sparprogram på 150 miljarder kronor. Frågan är om det är tillräckligt för att rädda den spanska ekonomin. Märkligt nog skulle socialdemokraten Marita Ulvskog och hennes europeiska partivänner vilja utsätta oss alla för den spanska sjukan.
Även efter nedskärningar beräknas årets spanska budgetunderskott i förhållande till bruttonationalprodukten, BNP, uppgå till 9,3 procent och för nästa år 6 procent. I jämförelse hade Sverige i fjol ett underskott på 0,5 procent och i år blir det på sin höjd drygt ett par procent.
Om socialdemokraterna, med rödgröna vänner, regerat Sverige under krisåren skulle Sveriges ekonomi sett annorlunda ut. Spaniens okontrollerade underskott sågs som ett föredöme, trots att till och med den spanska regeringen insett att pengarna är slut. Ingen vill längre låna ut till länder som inte kan hantera sina statsfinanser. Sverige, där alliansregeringen valde en återhållsam krishantering, har i dag gott kreditbetyg. Det har inte Spanien.
Men den socialistiska gruppen i Europaparlamentet vill ha mer av samma sak. När förtroendet för euron och europeisk ekonomi vacklar har de svenska socialdemokraterna i parlamentet röstat för fortsatt stora underskott och ökade utgifter med motivet att tiden ännu inte är mogen för att börja dra ner på dem. Det är resultatet av en omröstning som parlamentet hållit om grunderna för framtida stabila offentliga finanser.
Det är svårt att förstå i skenet av de förtvivlade ansträngningar som regeringarna i Grekland, Spanien, Portugal och Storbritannien nu gör. Socialdemokraterna, som tror att minskade underskott är skadliga för ekonomins utveckling, kan inte ha läst tidningar eller lyssnat på radio de senaste veckorna. Det som är Europas stora utmaning och hotet mot europeisk stabilitet är att skuldfällan slår igen så att räntekostnader stiger medlemsstaterna över huvudet. Det kommer inte att finnas något utrymme för investeringar och förtroendet för de offentliga finanserna kommer slutgiltigt att helt undermineras.
Det är ingen annan än de ansvariga regeringarna som bär ansvaret för att kostnader är större än vad man kan klara av. Även om socialister gärna skyller på marknaden är det inte marknaden som skapat de stora underskotten. Vi kan inte lösa Europas problem utan tillväxt, men det blir ingen tillväxt om vi inte minskar underskotten och återställer förtroendet för de offentliga finanserna.
Socialdemokraterna hävdar med Marita Ulvskog som företrädare att vi nu borde öka utgifterna genom ökade investeringar i infrastruktur. Socialistgruppens företrädare hävdar att stabilitetspakten är otidsenlig. Båda bortser från att problemet är att till slut vill ingen låna till länder som lånar mer än man orkar betala. Då drabbas välfärden och jobben.
Lyckligtvis finns det förnuftigare politiska krafter. I Europaparlamentet lyckades bland annat jag samla en klar majoritet för ansvarstagande och en ekonomisk politik som kan ta oss ur kriserna och turbulensen. Socialdemokraterna ville gå en annan väg och det är den låt gå-attityd som präglar socialisterna som är det största hotet mot välfärden i Europa. Och i Sverige.
Gunnar Hökmark (M)
Delegationsledare och vice ordförande för Europaparlamentets största partigrupp, EPP-gruppen