Sverige riskerar genom politisk inkompetens och senfärdighet att förlora sitt försprång inom IT-utvecklingen inom det område mobil telefoni och mobilt Internet – där vi som nation ligger främst och den globala konkurrensen är som hårdast. Det är en skandal som borde leda till statsråds avgång.
En tidig avreglering av telemarknaden i Sverige öppnade upp möjligheter långt mer spännande än den bättre service och lägre priser som var motivet för avregleringen. Det fanns en politisk vilja att göra Sverige till ett ledande IT-land som också omsattes i faktisk handling. Inom loppet av en femårsperiod kom Sverige också att bli ett av de länder där utvecklingen inom IT-området går som allra snabbast.
Det var ingen självklarhet. Socialdemokratin var från början emot att släppa in konkurrerande operatörer i det mobila telenätet. Man var emot avregleringen av telemarknaden. Man var emot den privatisering av Telia som behövdes för att ge företaget bättre tillväxtförutsättningar i en dynamisk omvärld.
Man avfärdade Internet som en fluga och uppmanade till bojkott av just det företag Ericsson – som genom sin verksamhet lagt en viktig grund för det svenska IT-undret. Och man försökte att dubbelnationalisera Telia genom den misslyckade fusionsprocessen med Telenor istället för att privatisera. När man sent omsider privatiserade blev det bara med en tredjedel vilket innebär att staten kvarstår som dominerande ägare med Björn Rosengren som främste ägarrepresentant. Det är svårt att tänka sig en så konsekvent misskötsel av Sveriges förutsättningar inom IT-området som socialdemokratin har bidragit med.
Trots detta har Sverige kommit att bli ett ledande land i IT-utvecklingen. Det gäller kanske allra mest när det gäller utvecklingen av mobilt Internet. Det är en teknik som kommer att ge Internet nya möjligheter både när det gäller information, kommunikation, e-handel och transaktioner av olika slag. Inom detta område är konkurrensen som allra hårdast eftersom den tekniska och ekonomiska betydelsen är så avgörande.
Avgörande för utvecklingen inom detta område kommer vara hur den tredje generationens mobiltelefoni kan växa fram. Det är den som kommer förverkliga de möjligheter som krävs för att mobilt Internet skall kunna utvecklas på allvar. Utvecklingen av mobilt Internet kommer ha en avgörande betydelse för hela den svenska IT-branschens framtida utveckling i Sverige, vare sig det gäller telekommunikation, programvaror eller WAP-tjänster.
Det är därför ofattbart att regeringen, just inom detta område där Sverige är som mest ledande och konkurrensen som hårdast har valt att agera på ett sätt som innebär att den svenska utvecklingen kan försenas med två år jämfört med de viktigaste konkurrentländerna. Man skulle kunna tro att de tidigare försumligheterna var skäl nog för att undvika nya.
I två andra länder som också är ledande inom detta område – Finland och Japan fördelades UMTS-licenserna för nästan ett år sedan. Det är till exempel i Japan och inte i Sverige som Ericsson har fått kontrakt att bygga ut nätet åt en av operatörerna. I två av de europeiska länder där man anstränger sig för att komma fram i täten av utvecklingen Tyskland och Storbritannien har fördelningen av tillstånd redan skett genom auktion.
Detta innebär att Sverige nu ligger efter de viktiga konkurrentländerna inom detta område. Först under oktober månad 2000 kommer Sverige fördela sina UTMS-licenser. Vi borde ha gjort det före och inte efter de andra länderna. Då hade vi lättare kunnat upprätthålla det försprång som etablerades genom en tidig avreglering av telemarknaden. Nu har vi de facto förlorat en viktig del av försprånget. Utbyggnaden kommer att påbörjas i andra länder före Sverige. Det är tyvärr regeringens mest konkreta bidrag till den svenska IT-utvecklingen.
Nu är det inte nog med detta. Förseningen kan bli ännu större. Eftersom regeringen har valt att hålla en offentlig kontroll, och medvetet förhindrat att motivtexten till telelagen medger fördelning genom auktion, är det Post- och Telestyrelsen som i en skönhetstävling fördelar licenserna. Det innebär att generaldirektören för Post- och Telestyrelsen i form av myndighetsbeslut kommer att besluta om den största förmögenhetsöverföring till enskilda företag som någonsin genomförts i Sverige. Värdet av de fyra licenserna kan, om vi jämför med auktionerna i Tyskland och Storbritannien, uppskattas till mellan 30 och 50 miljarder.
Detta är dock inte det mest allvarliga. Generaldirektörens beslut som alltså för ett enskilt företag kan innebära ett värde kring 10 miljarder svenska kronor – kan överklagas i två instanser. Det innebär att dagens redan försenade fördelning kan bli ännu mycket mer försenad. Andra länder kommer på grund av regeringens politik kunna kapa åt sig det försprång som regeringen skryter med i sina högtidstal.
I våras föreslog Folkpartiet och Moderata Samlingspartiet att regeringen istället för ett administrativt beslut skulle fördela licenserna genom auktion. Det är marknadsmässigt mer korrekt och skulle dessutom ge svenska staten inkomster på närmare 50 miljarder. Dessutom skulle en auktion innebära att licenserna hade varit fördelade direkt efter det att auktionen avhållits.
Därför bör nu frågan ställas: kommer regeringen fullfölja en process som dels innebär att enskilda företag på grund av ett myndighetsbeslut får en förmögenhetsöverföring på kanske 10 miljarder och som dels kan innebära en försening för Sveriges del på ytterligare ett år utöver det år som redan har förlorats?
Eller avser regeringen att i samförstånd med oppositionen nu vidta någon åtgärd för att säkra att Sverige nu får en så snabb fördelning som möjligt? Det är en fråga som Göran Persson bör lämna besked om. Näringsdepartementet har redan visat att det inte kan hantera denna fråga.
