Marita Ulvskog sa faktiskt i går, upprepade gånger, först i Agenda och därefter i andra media, att hon och socialdemokraterna var mot övergångsregler men att vi moderater var för när frågan beslutades i riksdagen. Hon hänvisade till en moderat partimotion som svar på en regeringsskrivelse.
Men den regeringsskrivelsen, som dessutom är signerad Marita Ulvskog, föreslår övergångsregler och den moderata partimotionen avvisar dem. Det vill säga digitalt tvärtom. Och debatten då och debatten nu handlar om detta. Socialdemokrater vill inskränka den fria rörligheten och vi vill värna den.
Den socialdemokratiska uppfattningen om att den fria rörligheten är ett hot mot svensk arbetsmarknad och mot svenska löner delar jag inte. Verkligheten har också visat att den är fel. Men uppfattningen och oron är självfallet värd att tas på allvar.
Däremot har jag invänt mot den rätt grova skrämselpropagandan om social turism och de arméer av låglönare som framförallt Marita Ulvskog har talat om. Hon har gått i täten för ett sätt att beskriva verkligheten som gång på gång har visat sig vara fel och som gynnar fel politiska krafter.
Men i går gick hon ett steg längre. Hon hävdade som sagt i Agenda och i uppföljande Tv-intervjuer att hon och Socialdemokraterna, som föreslog övergångsregler och förlorade i riksdagen, var mot övergångsregler men att vi moderater, som avvisade övergångsregler och tillsammans med andra vann i riksdagen, var emot. Jag har aldrig varit med om något så grovt när det gäller osanning. Osanningar hör inte hemma i den politiska debatten, de tillhör inte ”spelet” och de handlar inte om ”bråk”. De handlar om i det här fallet ett medvetet försök att vilseleda Agendas tittare och redaktion liksom alla de som följde andra osanningar.
Jag vill tala om politikens skiljelinjer och alternativen inför framtiden. Jag har inget ”bråk” med Marita Ulvskog i denna fråga.
Men hon har ett bråk med sanningen. Det bör redas ut, av henne själv eller av andra. Det demokratiska samtalet förlorar på att osanningen blir ett lustigt litet medel att gripa till när argumenten tryter.
Vi kan alla ha fel, säga fel eller missuppfatta. Men att säga sig ha läst en text och medvetet hävda att den innehöll motsatsen, att hävda att de som var emot övergångsregler var för och att de som föreslog dem och röstade för dem var emot är exempel på något som jag aldrig tidigare har stött på i svensk debatt. Det finns ett ansvar för medvetna osanningar som måste tas. Annars sviker vi väljarna.