Nyheten om ubåten har utlöst den vanliga reaktionen från dem som för allt i världen inte kan eller vill tänka sig att Sovjetunionen en gång i tiden eller i dag Ryssland skulle kunna ägna sig åt att kränka andra länders territorier med ubåtar. Det verkar som om det är just ubåtskränkningar som är det otänkbara till skillnad från kränkningar i luften eller invasioner i andra länder, eller långtgående övningar för att visa att man kan invadera andra länder.
Men, nej, inte ubåtskränkningar. Då är det mer sannolikt att det är holländska, danska eller självfallet amerikanska. Det spelar ingen roll att en sovjetisk ubåt bevisligen gick på grund utanför Karlskrona eller att spår och mönster tyder på att det varit sovjetiska och ryska sådana. Det är för dem som har bestämt sig orimligt att tänka sig att Sovjetunionen skulle kunna ägna sig åt att kränka svenska vatten. Det måste för dem ständigt vara något annat att tänka sig.
Ibland spelar man med ryska myndigheters propaganda och förlöjligar när svenskt försvar jagar ubåtar, ibland skojar man om minkar, och nu skojar man om att det var en ubåt från tsarens tid som ledde till rubriker, så som man gör också gör i ryska media.
För det första är det inget att skoja om att ett annat land ägnar sig åt krigsförberedelser och kränker Sveriges gränser. Det finns en tragisk bakgrund i form av sovjetisk ockupation av våra grannländer och anfallskrig i modern tid, mot Georgien och mot Ukraina.
För det andra är den ryska ubåten från 1916 inte alls ett uttryck för att det är hjärnspöken som driver debatten om ryska kränkningar. Förutom att bakgrunden är Rysslands aggressiva beteende, aggressiva övningar och de facto krig, visar den ryska ubåten från 1916 att det inte är en främmande tankar för rysk militärplanering att använda sig av så kallade mini-ubåtar.
Intressant nog brukar skeptikerna till att det är Ryssland som kränker hävda att det inte finns några mini-ubåtar. Att Ryssland, och tidigare Sovjetunionen inte har sådana, och att det därför är bara hjärnspöken. Det har inte hjälpt att det påvisats att ryska specialförband har den utrustningen, att de har övat med den och att de har kunnat fotograferas. De som inte kan tänka sig att Ryssland av alla länder skulle kunna förena sin aggression mot andra med ubåtskränkningar brukar hävda frånvaron av mini-ubåtar i den ryska krigsmakten som ett bevis för att det sannolikt är holländare, danskar eller amerikaner.
Men om redan den ryske tsaren förfogade över mini-ubåtar är det inte osannolikt att tanken på motsvarande ubåtar har överlevt i den sovjetiska och ryska militärplaneringen. Och det som var möjligt för tsaren kan knappast ha varit omöjligt för betydligt mer avancerad rustningsindustri än den som levererade 1916.
Tsarens u-båt säger inget om vad som sker i dag. Men den säger en annan sak. De som hävdat och hävdar att det är uteslutet att Ryssland ägnar sig åt kränkningar med ubåtar som man inte har och inte förfogar över har lite svårare att förklara varför det som var möjligt för hundra år sedan var omöjligt 70 år senare och i dag. Den funna mini-ubåten är ett tragikomiskt skratt från historien men visar på en realitet som inte är mindre gällande i dag är för 100 år sedan. Alla de som brukar förlöjliga tanken på ubåtar och som förnekar möjligheten borde ställa sig frågan om det som var möjligt och angeläget 1916 är omöjligt och ointressant i dag. De som skrattar åt historiens blinkningar till oss skrattar åt sin egen naivitet.
Det som var verklighet för 100 år sedan kan knappast avfärdas som otänkbart i dag.