En stor del av den svenska debatten har kommit att präglas av spegelbildens logik. Den utgår från de uppfattningar man ogillar istället för den egna uppfattningen och värderingen. När någon framför en uppfattning som delas av dem vars uppfattningar man ogillar, eller som kan misstänkas gynna dem, inte bara underkänns den uppfattningen utan man intar den motsatta. Den egna uppfattningen blir underordnad den andres uppfattning som man måste vara emot så mycket som möjligt genom att tycka tvärtom.
Debatten och uppfattningar formas därför mer som en relation till den motsatta sidans åsikter än som en funktion av egna värderingar, åsikter och observationer.
Så om brottslighet ökar, dödsskjutningar ligger på en konstant hög nivå och man kan misstänka att detta faktum kan utnyttjas av främlingsfientlighetens krafter så intar man uppfattningen att det inte är så mycket i ett historiskt perspektiv, att dödsskjutningarna visserligen ökar i Stockholm men kanske minskar i andra delar av landet, som om kallblodiga avrättningar i en del av Sverige kan balanseras av att människor inte lika mycket avrättas någon annanstans. Problemet tonas ned istället för att angripas eftersom det är en bild av verkligheten som framförs av dem vars uppfattningar man ogillar. Eller helt enkelt av dem som man ogillar politiskt.
Ställer någon krav på att de som kommer till Sverige ska kunna tala svenska – något som är rätt rimligt om man ska kunna utvecklas och bidra till det svenska samhället – upplevs detta som att det finns ett problem med invandrare och flyktingar som man måste förneka för att inte gynna främlingsfientliga krafter.
Därför blir det till en upphöjdhetens åsikt att man inte ska ställa krav på svenska, i tron att detta är höjden av tolerans och mångfald. Att det istället är en uppfattning som bidrar till segregation, utanförskap och alltfler som lever under hedersförtryck spelar ingen roll i poserandets debatt. För att visa hur hemskt kravet på att kunna tala svenska är spelas det därför upp att människor som inte får tolkhjälp som standard kommer att dö i födslar, kommer åldras i ensamhet och en mängd andra långtgående konsekvenser som följer av att man driver sin syn på kravet på svenska in absurdum.
Det blir som en John Cleese sketch där människor går under av att tvingas tala svenska.
Kravet på svenska och en förändring av tillgången till tolkar är självfallet i ett rimlighetens landskap inte avsett att låta äldre flyktingar dö i ensamhet eller födande mammor stå utan möjlighet att kommunicera. Men i tvärtomismens landskap blir allt perverst och extremt. Och dumt.
Vill någon bygga en minaret för böneutrop ,och någon som anses tillhöra det främlingsfientliga är emot detta ,blir det viktigt att vara tvärtom, det vill säga bli anhängare av att det ska byggas minareter och att varje tvekan ska utmålas som rasism, främlingsfientlighet och extremism. Har vi haft kyrkor i Sverige sedan 1000-talet, som dessutom har ringt i mer än tusen år så ska vi banne mig av bara det skälet ha böneutrop och minareter som ett uttryck för liberalism, upplysning, mångfald och tolerans.
Det är som den sekularisering som följt i upplysta samhällen inte längre finns och man inte längre kan skilja mellan tradition och kultur gentemot religionens överhet i samhället. Upplysningens kritiska granskning av egna tankar och värderingar försvinner i den politiska relativitetsteori som handlar om att man ska tycka, inte som man själv kommer fram till, utan tvärtom till dem man definierar som de onda, i den enfaldiga tron att tvärtom blir det goda. Så ytligt och så enfaldigt.
Vi ser det från andra hållet också. De som vill mena att allting är invandrarnas problem och att det är fel att ta emot flyktingar. De hävdar inte bara att alla brott beror på invandring utan också att alla invandrare är potentiella brottslingar. Så enfaldigt och ytligt.
Så då måste den ” andra sidan” visa sin upplysthet genom att förneka problem och kriminalitet.
Konsekvensen blir ett samhälle som står passivt inför växande kriminalitet och hot som i slutändan kan rikta sig mot oss alla men som i dag främst drabbar dem som flytt eller invandrat. Godhetens apostlar gör inte alls sina medmänniskor en god insats. Hedersförtryck, avrättningar, gängkriminalitet och antisemitism är lika allvarligt var det än uppträder och drabbar alltid människor. Tvärtomismen är vare sig på ena sidan ”upplyst” eller på andra sidan ärlig ”som vågar säga ifrån”. Den är bara tvärtomistisk och upptagen av sina motsatser istället för av verkligheten. Ytlig och enfaldig.
Det är nämligen inte tvärtom som är rätt. Det är verkligheten och den liberala demokratin som ska värnas, genom att se de hot som finns, inte genom att lägga om politiken mot hot som inte finns eller genom att strunta i de hot som inte passar in i den egna tvärtomistiska bilden.
I så fall hade till exempel fler uppmärksammat det oacceptabla faktum att Socialdemokraterna i Malmö under lång tid har accepterat antisemitism inom de egna leden. Regeringspartiet. Landets tredje största stad. Gång efter gång. Eller att skjutningarna drabbar utanförskapets områden, liksom bilbränderna, liksom hedersförtrycket och morden. Liksom bristen på svenska språket och delaktighet.
Man måste vara långt bort från den svenska verkligheten för att inte inse att det är problem om dödsskjutningar, barngiften, hedersförtryck, förorter som lider under kriminalitet och knarkhandel, omskärningar, sprängningar, hemvändande terrorister och hot mot myndigheter inte är ett problem. Vill man ständigt bidra till att förminska problem som behöver lösas blir man till en del av problemet.
Det borde inte vara svårt att inse att oförmåga att tala svenska gör en utelämnad till andra krafter än det öppna samhällets. Och att det kräver åtgärder. Men tvärtomismen gör folk blinda istället för upplysta.
Det drabbar vårt samhälle i form av passivitet och in inverterad tolerans där det blir ett märke att acceptera det som inte bör accepteras i ett fritt och öppet samhälle grundat på den liberala demokratins värden.