Motsättningarna i Turkiet beskrivs ofta som en motsättning mellan sekulära och muslimska riktningar. Det är sant men inte mer sant än att det också handlar om motsättningar mellan inåtvända nationalistiska grupper av olika politiskt slag och mer utåtriktade politiska grupper som ser Europa och EU som både en viktig länk för Turkiet och en naturlig gemenskap. Och det gör bilden av det muslimska contra det sekulära betydligt mer komplicerad av det enkla skälet att det understryker att det muslimska, liksom det kristna, innehåller en lång rad olika politiska dimensioner. Och det är där som Turkiet är ett så viktigt land och det är därför det är viktigt att valet i morgon ger ett fortsatt stöd till dem som vill utveckla Turkiet i riktning mot Europa, inte vare sig inåt det gamla Turkiet eller mot Iran, Saudiarabien eller Moskva. För det är vad val handlar om, vilken riktning ett land ska välja. I Turkiets fall blir det extra tydligt.
Av just det skälet är också europeisk politik gentemot Turkiet och medlemskapsprocessen så extra viktig. Den inriktning som motståndarna till turkiskt medlemskap föredrar driver Turkiet i riktning mot andra värden än Europas. Det är ett sällsynt dåligt sätt att värna europeiska ideal. Och europeisk säkerhet.