Folkomröstningen i Turkiet idag kommer få en avgörande betydelse för landets framtid. Med ett ja till förslaget till ny konstitution ges presidenten en i stort sett obegränsad makt, med små möjligheter för parlamentet att vara en motkraft. Det finns därför goda skäl att hoppas på att det blir ett nej. Det skulle ge kraft åt dem som vill bryta dagens utveckling och driva Turkiet i en demokratisk och rättsstatlig riktning.
Turkiet har utvecklats genom demokratiska och marknadsekonomiska reformer de senaste 15 åren. Det var denna utveckling som gjorde det möjligt att påbörja förhandlingar med Turkiet om ett medlemskap i EU. Förhandlingarna syftade däremot aldrig till att Turkiet som det var då skulle bli medlem, även om det var ett land under utveckling i rätt riktning, utan ett reformerat land där demokratins institutioner, rättsstaten och den sekulära ordningen var stabil.
Den negativa inställning som många EU-länders regeringar visade inför Turkiet kom i praktiken att stjälpa denna inriktning. Den gav stöd till en annan agenda i Turkiet som vi sett utvecklas de senaste 5 åren, där Turkiet valde att positionera sig som en regional stormakt mellan Ryssland och Mellanöstern istället som en europeisk allierad. Och i takt med att sönderfallet i Syrien fortsatte underminerades även denna inriktning samtidigt som Erdogan valde att med det väpnade våldets medel lösa interna problem med kurderna både inom och utanför Turkiets gränser. Så kom han att än en gång importera våldet som söndrar landet.
Statskuppen för ett år sedan var en konsekvens av denna utveckling, liksom Erdogans sätt att slå ner på den och utnyttja den som en ursäkt för långtgående frihetsinskränkningar. Och nu en folkomröstning som om det blir ett ja innebär att Erdogans makt, för det är han som är den president som är tänkt att ha den mer eller mindre absoluta makten, blir obegränsad. Det blir ett auktoritärt styre som för en lång tid kommer att frysa den europeiska dröm som det moderna Turkiet har burit på och som har burit upp landets snabba utveckling. Det blir också ett Turkiet som i allt större utsträckning kommer att luta sig mot andra centra som Moskva, Teheran och Riyad. Det blir en förstärkning av konflikter och en legitimering av auktoritära styren och en underminering av demokratins redan svaga ställning i Mellanöstern.
Just därför är det viktigt att frågan om Turkiet tillåts handla både om hur vi ska se på dagens Turkiet och om hur vi ska kunna bidra till en bättre utveckling.
Turkiet ligger där det ligger men det spelar stor roll för oss om Turkiet kan bidra till ett tryggare och säkrare Europa genom att på nytt gå demokratins väg eller om landet i någon bemärkelse väljer att definiera sig som ett land på den andra sidan av de stora konfliktlinjer vi ser framför oss i denna del av världen.
Det visar på utvidgningspolitikens betydelse, för den kan påverka och bidra till länders utveckling. Det har vi omvänt sett under de senaste 10 årens växande negativa hållning i länder som Frankrike och Tyskland. Den har påverkat Turkiet i fel riktning efter åren då förhoppningen om ett medlemskap dominerade och ledde landet in i rätt riktning.
Utvidgningspolitiken kräver en gemensam förhoppning och vilja för att den ska kunna påverka i demokratins riktning. Ett Turkiet som i dag säger ja till Erdogan växer längre bort från denna förhoppning men det bör inte innebära att förhoppningen släcks.
Vi får förhålla oss till det Turkiet som växer fram – och ett konstitutionaliserat auktoritärt Turkiet kommer med rätta leda till att utvidgningsförhandlingarna blir frusna – men också till den politik som kan leda till ett Turkiet vi vill se – och där spelar en fortsatt dialog med Turkiet och hela det turkiska samhället en viktig roll. Turkiets hemhörighet i Europa avgör det turkiska folket men de har bara en möjlighet att påverka samhällsutvecklingen med det europeiska perspektivet som drivande kraft om optionen om medlemskap finns kvar, hur långt in i framtiden det än skjuts.