Den militära kupp som misslyckades följs nu av en kupp riktad mot den turkiska demokratin och dess rättsstatliga institutioner. Erdogans tal om att den militära kuppen var en ”gudagåva” är avslöjande för vart Turkiet under hans ledning nu är på väg.
Det är inte demokratin som återupprättas nu efter den misslyckade kuppen utan Erdogans personliga makt. Tillslagen mot Högsta Domstolen, mot den turkiska domarkåren och mot militär personal i en mycket vid cirkel handlar om att konservera den egna makten och eliminera andra maktcentra i det som en rättsstat måste ha.
Därmed är Turkiet under Erdogans ledning på väg att underminera de fundament som på gott och ont skapat den moderna turkiska staten, och som också har gett den dess öppenhet och styrka, och gjort den till en viktig allierad för både Nato och för Europa. Istället för att reformera den och utveckla dess rättsstat och öppenhet har Erdogan sedan ett antal år tillbaka underminerat den, både genom att bryta mot det sekulära arvet och genom att underminera rättsstatens och det öppna samhällets institutioner. Från ett relativt oberoende rättsväsende och relativt fria media till institutioner som står i beroende till regimen och lever på dess nåder.
Kanske är det dit Turkiet nu har kommit som har varit Erdogans avsikt hela tiden. Det ser inte ut så när man ser på de senaste 15 åren. Snarare var avsikten att etablera en sekulär muslimsk och demokratisk politisk förnyelse, som kunde varit en modell för andra muslimska länder. Reformprocessen för att uppfylla Europeiska unionens krav för medlemsförhandlingar och för ett framtida medlemskap var omfattande, till för kanske 5 år sedan.
Det bemötande som Turkiet då fick från framförallt Frankrike och Tyskland underminerade förtroendet för förhandlingsprocessen men därmed också för reformprocessen. Andra krafter och andra tendenser kom att få större kraft och makt.
Viljan att spela en central regional roll i Mellanöstern tog över ambitionen att bli en del av Europa. Viljan att med Syrien och andra formera en politisk kraft i den muslimska världen ledde till brytning med Israel och att avståndstagande gentemot gamla partners både inom Nato och västvärlden. Och som kom sammanbrottet i Syrien och Assads massmördande av syrier och befolkningsgrupper nära den turkiska traditionen. Och så kurdernas kamp mot Isis, som i Ankaras ögon riskerade att leda till en ny legitimitet för en kurdisk stat, där framgångarna för kurderna i Irak var mer en varning för den turkiska ledningen än en förhoppning om att kunna kväsa ISIS. Och så använde Erdogan den förra sommarens stridigheter mot ISIS till att också slå mot de kurder som mer än andra stod som en sköld mot ISIS. Och så importerade han kriget till Turkiet.
Och sedan dess har misstron i det turkiska samhället vuxit, mot kurder, mot demokrater, mot Europa och mot Ankara. Ivern att starta krig var tydlig men förmågan och viljan att försona blev utsläckt. Med fortsatta arresteringar av journalister och meningsmotståndare, iscensatta utrensningar av ledande militärer och domare. Och så nu kuppen. Och nu Erdogans utnyttjande av kuppen för sin egen kupp mot den turkiska statens tradition.
Det är inte det sista steget i Turkiets utveckling men det är tyvärr ett steg bort från det som gjort Turkiet stort och stabilt. Det för Turkiet bort från sina vänner och från den öppenhet som gjort det till en central partner. För EU finns inte mycket att förhandla om med en sådan regim på plats. Flyktingfrågorna måste likväl hanteras men medlemskapsfrågan läggs nu på is. Det är illa för Turkiet och det är dåligt för denna del av världen. Och för Europa.