Tre viktiga skeenden kan nu påverka europeisk säkerhet och global politik för lång tid framöver.
I Turkiet ser vi nu en formativ period för det framtida turkiska samhället. Om det auktoritära ledarskap som mer och mer präglat premiärministern Erdogan tar över mer fjärmar sig Turkiet från Europa. Det går emot varje europeiskt intresse och beror i så fall delvis på hur Europa har förhållit sig till Turkiets ambitioner att bli medlem i EU.
I Iran ser vi en första förhoppning på ett nytt ledarskap som försöker uppnå rimligare relationer med omvärlden. Det handlar fortfarande om en regim som är sig egen diktatur. Men det är skillnad på en diktatur som agerar mot omvärlden som om den är en enda stor fiende som ska bekämpas och en som vill inordna sig i det internationella samfundets mer grundläggande regler. Det gäller Irans utveckling av kärnvapenteknologi, stödet till terrorism och aktiv krigföring och de ständiga hoten mot Israels existens. I ett längre perspektiv öppnar en förnuftigare hållning mot omvärlden upp för en större intern öppenhet. I ett val mellan en snäv krets tillåtna kandidater innebär likväl valet av Hassan Rowhani ett uppbrott från hatisk dogmatik.
Och så Syrien där inbördeskriget nu utvecklas till ett krig där risken är stor att inget vettigt kan vinnas. På den ena sidan Al-quaida och på den andra Hizbollah är mer en upptakt till ett fortsatt och större religionskrig där internationella partners som Ryssland och Iran med vapenstöd agerar sida vid sida. Det är en vansinneskonflikt som inte bara riskerar regionaliseras utan också genom sitt regionala genomslag skapa globala motsättningar.
I detta mönster blir det viktigt att ge Turkiet stöd för att fullfölja europeiska ambitioner, att ge den iranska ledningen tydliga val och att se till att den syriska konflikten inte sprider sig till Libanon och gentemot Israel. En region som rör sig i Turkiets riktning och ett Turkiet som rör sig i Europas riktning är bättre än det sönderfall vi ser idag. Både Europa och USA har ansvar som måste uppfyllas.