Om man lever i föreställningen att svåra och djupgående problem och utmaningar egentligen kan lösas med snabba och i alla fall enklare lösningar så kommer varje långsiktig politik för att föra Europa ut ur krisen definitionsmässigt vara fel. Denna föreställning är nog ett av de större problem som Europa brottas med, föreställningen och förhoppningen om att det finns enklare lösningar än de svåra processer som tar tid.
Huvudtesen i krönikan är det lätt att sympatisera med, nämligen att Europas problem ”förmodligen är djupare och större än vad de flesta utgått från.” Men att från det komma till slutsatsen att det egentligen borde behövas negativa räntor, som gör att man får betalt för att låna pengar, är ett långt steg och bortser från de faktiska problem som Europa har. Det är en tulipanaros som säger att vi kan spendera mer pengar än vad vi har för att lösa problemen med att vi har spenderat för mycket pengar och därmed lösa de svåra problemen med ett enkelt handtag.
För det första är södra Europas problem en bristande konkurrenskraft. En bristande konkurrenskraft åtgärdar man inte genom ännu billigare pengar för investeringar. Det kan i bästa fall leda till en efterfrågan som ökar konsumtion och investeringar men utan konkurrenskraft blir det med importerade varor och tjänster.
För det andra är ett större och bredare problem, bland annat i södra Europa men också i USA och i Europa i sin helhet, att pengar länge var för billiga. Det ledde till fel investeringar och över konsumtion. Hade denna strategi varit riktig hade vi inte kommit in i krisen utan kommit ut ur den redan innan den bröt ut.
För det tredje kan Europas problem inte förstås utan sitt större globala sammanhang. Under de senaste 25 åren har den globala ekonomin radikalt förändrats genom fri handel, marknadsekonomi och globalisering. Från en miljard människor i relativt välstånd till nästan 5 miljarder under drygt två decennier. Det är inte bara fattigdom som i stor omfattning har besegrats, det är också ny konkurrenskraft som har vunnits. Länderna i det som en gång var den andra eller tredje världen har förändrats och reformerats snabbare än den första världen. Det har lett till stora underskott och stora överskott. I södra Europa har underskotten vuxit fram under en 20 årsperiod och billiga pengar, i form av upplåning och monetär politik har bidragit till att finansiera underskotten mellan vad man har tjänat och vad man har konsumerat.
Det är kombinationen av bristande kontroll över offentliga finanser och bristande strukturella reformer som har bundit länderna vid gamla monopol, gamla bidrag och gamla strukturer inom näringsliv, arbetsmarknad och offentlig sektor. Södra Europas problem är att man inte har omfattat den fria handeln, marknadsekonomin och globaliseringen utan skjutit anpassning till framtiden.
Den omvända situationen ser vi kring Östersjöområdet. Där finns Europas och ett av världens mest konkurrenskraftiga kluster. Där har inte bara ekonomierna reformerats utan också de offentliga finanserna utvecklats under hård kontroll. För stora utgifter har anpassats till inkomsterna och inkomsterna har ökat till följd av strukturella reformer.
Tesen om billiga pengar hjälper inte konkurrenskraften. Framförallt inte om utmaningen finns i vår omvärlds framväxande konkurrenskraft. Tvärtom så innebär billiga pengar att man gynnar investeringar som inte ger avkastning, eftersom det likväl lönar sig att investera i dem när räntan är negativ och motverkar lönsamma investeringar eftersom en minusränta gör det mer lönsamt att låna än att investera.
I länder som Spanien och Portugal, Grekland är ett så särskilt misskött land att det har sin egen historia, har kombinationen av bidrag och billiga pengar lett till en snedvridning av investeringar samtidigt som regleringar och skatter har gjort det svårt för lönsamma investeringar att genomföras och attrahera de pengar som alltid finns för lönsamma projekt.
Växande skulder, stigande räntor och växande räntekostnader har utöver det försvårat för privata investeringar i marknadsekonomiskt sunda projekt. När investeringarna blir dyrare slås jobben ut. När osäkerheten växer minskar investeringarna. När räntekostnaderna stiger slås utgifterna för sjukvård, social trygghet och skola undan samtidigt som modern infrastruktur kommer i sista hand.
Om nu pengarna görs gratis eller som sagt lönsamma att låna finns det klart inga problem. Då finns råd med allt. Det är bara det att det inte finns gratis pengar, eller pengar som man tjänar att låna, de förutsätter en ännu större obalans i ekonomin i form av underskott och andras överskott. Och då riskerar man att sitta fast i tron att problemet med för stora underskott, som inte hjälpte, ska lösas med ytterligare underskott, som inte hjälpte i krisens början, och som inte hjälper nu heller. Eftersom det är förutsättningarna för investeringar, företagande och konkurrens som måste förändras. Och de förändras inte så länge man tror sig ha billiga pengar som andra betalar.
Enklare är då att se på hur de ekonomier som har gjort tvärtom detta recept har lyckats. Det är de som i dag är Europas starka ekonomier medan de svaga försökte sig på Tulipanaros. Det har för alla de framgångsrika varit en fråga om långsiktigt arbete och en vilja att ta sig igenom svåra problem, inte tron på att krisen kan vara över i morgon.
Och något måste det ändå ligga i att de ekonomier som har gjort tvärtemot underskottspolitiken har lyckats bättre än dem som har försökt med större underskott. Och nu börjar även länder som Spanien och Portugal ta sig ur den akuta krisen. Långt kvar men tack vare att de inte längre tror på Tulipanaros.